iPad + Instagram

iPad + Sketchbook - av mig / iPad + Draw free - av bror

Jag var snäll igår, bror min fick låna Howl och pennan av mig för att testa att rita på den (jag gissar på att han vill ha antingen en ritplatta som man ser datorskämen i, en dator med touch-skärm eller en iPad nu, haha). Jag förstår inte hur människan kan rita skepp så jävla bra... Det är fan det svåraste som finns att rita, notera att detta kommer ifrån en människa som faktiskt har försökt att rita skepp x antal gånger. Visst äger bror min på att rita skepp och visst tycker ni att han helt klart borde skaffa photoshop och en ritplatta (eller dylikt) för att börja rita dem digitalt också? Och sedan att jag "tvingar" honom att skaffa en blogg eller dA så han kan visa världen sina konstverk? ;D

Eftersom jag var hos tandläkaren igår för att slipa lite på några tänder och för att göra former så de kan göra en ny bettskena åt mig satt jag och ritade i väntrummet... Dock kan jag inte påstå att jag brydde mig så överdrivet mycket om skuggningen, än mindre proportionerna (ansiktet är totalt misslyckat, haha). Målet för mig just nu är att lära mig hur man gör konturer, jag tar proportioner och sådant sedan.
Helt ärligt... Jag tycker min sak ser helt misslyckad ut där bredvid brors båt, haha... Även fast hans bara är en helt otrolig skiss...

Nu kanske ni förstår (förhoppningsvis) varför jag så gärna vill (och har velat i nog ett halvår nu) att bror min ska rita någon söt liten båt som ser ut som om den är med i POTC som jag kan få färglägga digitalt för att träna på att rita vettiga bakgrunder.

Att leva i nuet och se det som en gång varit. Det som en gång fanns kommer aldrig att återfås av livet nu, det är för alltid svunnet och förlorat i minnet – i orden av tiden som ingen må vara. Allt som en gång var idag kommer aldrig att bli imorgon.

Orden som inpräntats på näthinnorna och i ett av minnets alla fack är fortfarande kvar, de kommer aldrig att glömmas och aldrig att gömmas. Även om innebörden förblivit en gåta för mina näthinnors alla sinnens vett, förblir de alltid av värde och sanning in i allra minsta etikett. De är likt den sträva, knapriga, och torra ytan hos brödet jag glömde i ugnen, deras smak är för alltid ihågkommen i stavelser och känsla för innebörden.
   Strävan efter att förstå det som vi aldrig var menade att veta kommer att framstå som vansinne i en galen individs minne. Det är likt regnets isande nålar som föll ifrån himlen likt ålar denna morgon. Man är menad till att känna dess sting och kyla, blåsten som får dess vattniga konsistens att korsas i alla håll och några där till. I näthinnas gömma skall minnen alltid finnas, med prakt och högmod för vad som varit och drömmar vi aldrig funnit.
   Multnande pappersark med ord vars mening en gång betydde allt och ryggar som klena ligger i ens hand. Det sträva materialet som skär sig emot den känsliga huden, är en känsla av hopp och av sunt förnuft. Vem försöker de lura?
   Det är i de ändlösa orden ifrån en svunnen tid, ifrån tidens ord, som fantasin hålls vid liv. Varken med eller utan, varken ensam eller enad. De finns ingenstans att finna, det finns ingenstans som de inte finns.