Jag besöker våra ställen för att minnas.
Det sista ljuset, den sista dagen, det sista minnet.
"Farväl", kanske är på sin plats att säga. Att det redan har gått ett år är för mig obeskrivligt, förr kändes ett år som en livstid, nu känns det som en månad. Kanske är det så för att allting kretsade i mörker förr och nu på senare tid har allt varit bländant i ljus, vad vet jag - det är bara en teori jag har.
Borde jag kanske göra så som många andra gör? Summera året med det fotografiet som jag gillat mest ifrån varje månad? Och summera det med en illustration som jag gillat mest under årets gång? Jag har svårt att avgöra om jag borde göra det, trots allt känns det ganska tråkigt att göra något sådant eftersom så många gör det.
Kvällen den sista dagen på året är ännu ung. Jag ska roa mig med akvarellfärger tills det är dags att välkommna det nya året.
Lost memories
Photoshop CS + Paint tool SAI - Cora tillhör mig.
Jag behöver fortfarande träna mer på att göra konturer... Om jag hade haft tid hade jag börjat med en ny bild nu på en gång för att fortsätta träna, dock är det inte fallet just nu. Jag har andra bilder som väntar på sin tur att få bli klara.
om jag kunde le, då skulle hela världen se.
Det är vår, trots det sitter jag fortfarande och önskar. Jag sitter fortfarande och väntar. Detta är ingen vinter, detta är inte december. Jag önskade mig min regnbågssnö, jag önskade mig snö som räckte mig upp till knäna åtminstone. De önskningarna var tydligen för många och för svåra för att vår moder Jord skulle kunna uppnå.
Har du feber? Mår du dåligt? Har du ont någonstans?
Frågar jag, men jag behöver inte få något svar, för jag vet att hon svarar ja på alla tre, men hon vägrar säga mer än de två vaga bokstäverna som inte ens förklarar början på vad någon kan känna.
Jag önskar mig ditt bästa, jag önskar mig att du blir bra igen. Det är mycket "jag" och mycket "du", men det är så det ska vara. Ibland känner jag mig ensam med dig och det du känner. Det är dags för resten av världen att också öppna ögonen, att öppna öronen... Börja se dig... Börja höra dig.
Maybe it's time to get TTS started?
Har du feber? Mår du dåligt? Har du ont någonstans?
Frågar jag, men jag behöver inte få något svar, för jag vet att hon svarar ja på alla tre, men hon vägrar säga mer än de två vaga bokstäverna som inte ens förklarar början på vad någon kan känna.
Jag önskar mig ditt bästa, jag önskar mig att du blir bra igen. Det är mycket "jag" och mycket "du", men det är så det ska vara. Ibland känner jag mig ensam med dig och det du känner. Det är dags för resten av världen att också öppna ögonen, att öppna öronen... Börja se dig... Börja höra dig.
Maybe it's time to get TTS started?
Stardust - In time and space everything can happen
Helt plötsligt är det för ofta som jag gör små ändringar på designen här på bloggen eller ändrar layouten totalt... Tur är det väl att jag inte gör det lika ofta som på min förra blogg (då bytte jag layout ifrån grund och botten varje vecka). Tyvärr så vantrivdes jag med den gamla sedan december började, därav kände jag att det var ett måste att fixa något nytt snarast möjligast. Lila är fint, så därför fick det bli lila denna gång.
Länkarna finns på så gott som samma ställen (direkt länk till inläggen via rubrikerna, kommentera där den var förr, etc). Det är bara länkarna till min dA och liknande som jag satt ovanför headern den här gången - länken till startsidan dyker upp där bredvid dem om du går in i någon kategori eller går in för att kommentera ett inlägg.
Hoppas den uppskattas, jag gillar den i alla fall. Det är förövrigt jätte kul att sitta och redigera fram stjärnor och galaxer ifrån några fula svarta och vita prickar i Photoshop.
i väntan på min snö.
Det känns som om det var en evighet av år sedan jag faktiskt orkade med något som har med bloggarnas värld att göra. När jag överger den tappar jag tidsbegreppet totalt, jag får helt enkelt svårt att hålla koll på vad det är för dag - jag orkar helt enkelt inte bry mig eller ens se efter.
Jag önskade mig en vit vinter, men det är sommar här. Okey, sommar är att ta i, men det är åtminstone vår här. Snart börjar jag väl nysa och blir liggande med allergin hand i hand, så är det alltid på våren. Jag önskar mig fortfarande en vit vinter, för det är inget fel med att jag fortsätter önska. Jag är en stenbock.
Inspirationen till att skriva har återvänt hand i hand med två av mina absoluta favoritband som Spotify efter tre års tid äntligen har valt att lägga in där.
Jag är poetisk på kvällarna och i drömmarna om nätterna. Under dagarna är jag den som inte får nog av spel och som inte får nog med att se söta animes och härligt fina filmer. Vad är det för liv egentligen? Gå upp, äta något, spela spel eller titta på serier och filmer, sätta sig och skriva till långt in på natten och sedan sova där man fortsätter skriva ned orden på insidan av ögonlocken... Något är det i alla fall, liv vet jag inte om man kan kalla det.
Nu är det min tur att börja leva, nu är det min tid att börja se.
sov till den dagen då vi faktiskt får snö.
För många timmar i Paint Tool SAI, en bild jag ritade till mamma i julklapp. Klicka på bilden för att se den aningen större.
Rawr
En i min klass ville att jag skulle rita en Brachiosaurus till henne, och jag gjorde det. Hon ville att den skulle likna den på de där tröjorna som det står "I'm so freakin' rawrsome" på. Den var kul att rita och hon gillade den, så det är bra nog för mig.
Lite mindre än två timmar i Photoshop CS.
What would you do?
Än en gång önskar jag att tiden inte fanns. Den försvinner trots att jag följer med så gott jag kan. Hur gör den för att vara så snabb?
Imorgon har jag det sista provet och den sista måndagen på min sista hösttermin. Det känns skönt men ändå hemskt, för jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra sedan, när allt som kallas "skola" är slut. Jobba, javisst, det är självklart, men att bli anställd någonstans är en annan femma.
Det känns ändå som om jag har lyckats ganska fint med betygen den senaste tiden, så det är en liten tröst tills jag tar studenten i alla fall. Då behöver jag inte känna mig så överdrivet dålig.
Farväl, nu ska jag försvinna till "min värld" igen. (läs; "Nu ska jag rita")
du är för långt bort, du är för ensam, du är allt.
För att vara helt ärligt så vet jag inte vad som har hänt med mig själv, plötsligt älskar jag något som jag slutade älska för så många år sedan... Jag har flera gånger försökt att återuppta det intresset jag en gång hade, men varje gång har jag misslyckats. Nu har något hänt och jag vet inte vad. Kanske var det något min lärare sade? Kanske var det något de alla orden som stod inprintade på de vita papprena som fick något att väckas till liv igen?
Helt ärligt, så bryr jag mig inte vad som hände - jag är lycklig över att än en gång få älska vad jag aldrig sett på nära håll. Jag är lycklig över att få tankeställare om det som en gång skedde och det som fortfarande sker där ute i det svarta som vi kallar universum.
Det jag aldrig kommer att få vidröra och det som jag aldrig kommer att få se på ifrån riktigt nära håll, himlakropparna där ute runt omkring vår värld kallad Tellus... Gör mig trots all den glädje jag känner då jag ser upp i den svarta himlen som tycks vara så långt borta, så sorgsen att man nästan vill gråta. Jag vill inte bara se de där små prickarna högt ovanför mitt huvud. Jag vill se så mycket mer... Så väldigt mycket mer...
Jag är ganska säker på vad jag önskar mig mer än något annat... Ett riktigt stort och fint teleskop är för mycket att önska. En fin stjärnkikare däremot, det vore något...
ute i det grå, utan ljus, utan mörker.
Bild ett - tjuvtitt på nya layouten, Bild två - en version av min resefolder (urtråkig uppgift kan påpekas)
En helg fylld av läxor (som om jag bad om att inte få ha något liv) och en del filmer där till. Ännu en ny vecka har tagit sin början och jag har svårt att avgöra hurvidare det känns. Allt för ofta står tankarna still och jag kommer inte på vad man bör göra. Ett som är säkert är att jag kommer behöva jobba skiten ur mig för att kunna uppnå resultat denna och nästa vecka. Är det dags att känna pressen mån tro?
Ord
Det spelar ingen roll hur många ord det än finns, känslor och ting som ord inte kan beskriva kommer alltid att finnas till.
Vi väntar på dagen i sömnen om natten och väntar på natten i drömmen om dagen.
Ge aldrig upp.
tiden stannar inte för något, även om du stannar.
Jag vill gömma mig i tider där tiden inte fanns, där allt bara flöt förbi i takt med solens bana över vår himmel. Det hörs klagorop på mig ifrån höger och vänster, vilket får mig att tvivla på om tiden någonsin kommer att räcka till så jag kan göra allt så bra som alla vill. Varför klagar vissa som om det är det enda de kan? Förstår de inte att tiden att leva och vara en överdrivet stor perfektionist inte räcker till om man står i mina skor? Jag som trodde att man kunde se det på mig, men tydligen inte...
Mitt sinne drömmer om dagar där den listan som känns så oändligt lång plötsligt är tom, att mina planer och idéer plötsligt har tagit slut. Undrar allt vad jag gör då. Ber om hjälp att komma på något nytt? Dock tvivlar jag på att min lista någonsin tar slut, mina tankar och fantasier kan inte ens jag själv tygla. Så varför skulle den ta slut rakt upp i det blå? Mitt största problem här i livet är helt enkelt att jag tänker för mycket på det jag önskar komma skall, och tänker på tok för lite på nuet.
Tänk mindre, gör mera, och sluta spela flera tiotals år gamla TV-spel - även om inget går upp emot nostalgi.
minns färgerna vi en gång hade, när vinterns svart-vita kontrast kommer med mörkret.
The reaper who lost control
Speedpainting gjord i Paint Tool SAI på lite mer än två timmar och Hammerfall som bakgrunds inspiration.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se den i större storlek.
Tänka sig att även jag kan rita fort när jag vill... Detta är den andra bilden nu i år som tagit mindre än fem timmar att rita. Enda anledningen till att jag ritade denna var dels för att jag tyckte att det har ekat här länge nog och för att pappa fyller år imorgon (eller ja, det känns som om det är ovärt att säga imorgon då det bara är dryga 49 minuter kvar på den här dagen, han fyller år den sjunde för att göra det mindre krångligt). Så denna är med andra ord ritad till min pappa.
Dock känner jag mig taskig att jag har så lätt att rita saker till honom och jätte svårt att rita saker till mamma, så jag ska försöka sätta mig på jullovet och rita något till mamma också eftersom jag dumt nog inte lyckades med det i somras när hon fyllde år.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se den i större storlek.
Tänka sig att även jag kan rita fort när jag vill... Detta är den andra bilden nu i år som tagit mindre än fem timmar att rita. Enda anledningen till att jag ritade denna var dels för att jag tyckte att det har ekat här länge nog och för att pappa fyller år imorgon (eller ja, det känns som om det är ovärt att säga imorgon då det bara är dryga 49 minuter kvar på den här dagen, han fyller år den sjunde för att göra det mindre krångligt). Så denna är med andra ord ritad till min pappa.
Dock känner jag mig taskig att jag har så lätt att rita saker till honom och jätte svårt att rita saker till mamma, så jag ska försöka sätta mig på jullovet och rita något till mamma också eftersom jag dumt nog inte lyckades med det i somras när hon fyllde år.
never felt that I belonged
Tiden tickar förbi likt en vind som aldrig vill stå still, jag hinner inte med. Det är dryga två veckor kvar innan jullovet börjar, men de dagarna som är kvar kommer gå för fort ändå. Varför tiden går så fort, vet jag inte, och jag tänker inte slösa bort den lilla tid jag har för att ta reda på det. Snart är jag inte längre arton heller, men ändå känns det som om det var igår som folk ville börja kalla mig för "vuxen".
Trots att tiden inte vill som jag, kan jag ibland inte låta bli att stanna upp och tänka; stanna upp och låta mig själv komma på nya saker jag vill göra även om min lista på saker att göra redan är allt för lång... Egentligen lyssnar jag inte så mycket på Hammerfall annat än när min pappa och bror gör det, men jag har alltid älskat "Last man standing" och klassat den som en av mina favoritlåtar i många års tid. Dock antar jag att mina öron har varit döva tills nu idag när jag gick igenom mina favoriter inne på youtube... För jag har inte sett något annat än fina ord upp tills idag i den låten - men nu ser jag något annat, något som jag gärna vill rita... En dag.
Old categories
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
