Jag vill gömma mig i tider där tiden inte fanns, där allt bara flöt förbi i takt med solens bana över vår himmel. Det hörs klagorop på mig ifrån höger och vänster, vilket får mig att tvivla på om tiden någonsin kommer att räcka till så jag kan göra allt så bra som alla vill. Varför klagar vissa som om det är det enda de kan? Förstår de inte att tiden att leva och vara en överdrivet stor perfektionist inte räcker till om man står i mina skor? Jag som trodde att man kunde se det på mig, men tydligen inte...
   Mitt sinne drömmer om dagar där den listan som känns så oändligt lång plötsligt är tom, att mina planer och idéer plötsligt har tagit slut. Undrar allt vad jag gör då. Ber om hjälp att komma på något nytt? Dock tvivlar jag på att min lista någonsin tar slut, mina tankar och fantasier kan inte ens jag själv tygla. Så varför skulle den ta slut rakt upp i det blå? Mitt största problem här i livet är helt enkelt att jag tänker för mycket på det jag önskar komma skall, och tänker på tok för lite på nuet.

Tänk mindre, gör mera, och sluta spela flera tiotals år gamla TV-spel - även om inget går upp emot nostalgi.