Dagar av mörker, dagar av det som många kallar ondska. Egentligen skall detta bara vara en natt, men ingen hade anat att vägen emellan vår värld och deras värld var så vek. Den föll ihop, likt ett löv som faller ifrån en trädgren.
   Barn tänder ljus i pumpor som de gjort ansikten på, de spökar ut sina hem för att det ska likna ett spökhus in i minsta detalj. I glädje de väntar på dagen som komma skall, dagen då Halloween kommit i hamn. Ty de lockas av godis och bakelser, deras behov av att klä ut sig till helvetets demoner och farsoter är mer än vad de vill. Deras uppgift ifall de inte får vad de kräver, är att ställa till ett elände för den som krossar deras välde.
   Vid timman av midnatt då mörkret är kompakt, är stunden då allt faller på plats så som vårt kontrakt sagt. Deras välde ifrån världen långt borta sedan styr, ty detta är vad deras mål alltid varit, deras önskan att alltid vandra på jorden tills ljuset flyr.
   Ty låt oss leva denna höjdpunkt likt demoner själva, låt ingen skillnad emellan oss skina likt en älva.


(ni får leva utan bild på förändringen denna gång, för det kommer bli mer än vad som redan skett på denna punkt)

(haha, failade blixtar, första gången i världshistorien som jag ens försöker mig på att rita det, och otroligt nog använde jag inte ritplattan)

Stegen vars ljud dog ut då de snuddade vid den mörka marken som sträckte sig ändlöst emot alla håll. Varken berg eller någon som helst förändrig fanns i dess närhet, bara en plan yta, likt ett bord. Med ett mörker likt mörkaste natt, varken början eller slut. Enstaka blixtar lyste visserligen upp det döda området med sitt vita sken. De sträckte sig ned emot marken, tävlade om att snudda vid dess yta med varandra, ingen visste vem som skulle vinna, ingen visste vem som skulle förlora. Deras mullranden som small till varje gång de for fram över det mörka himlavalvet var öronbedövande och växte sig allt kraftfullare för varje ögonblick som gick förbi. Stormen som rådde fick himlen att spraka av små stötar som for snabbt kors och tvärs, de flydde ifrån vad de trott varit helvetet. De rörelser som de magnifika fenomenen skapade fick mörkret att bölja och våga sig som en vattenyta i en vag bris. En elektrisk storm var dess födelse, dess liv övergick ifrån en tävling till en lek där de ringlade sig omkring varandra och lekte tafatt. Det gick inte att räkna dem då det kommit fler än bara ett fåtal, det var hundratals som lekte deras lek. Livet i mörkret var deras ljus och livs glöd, men för vartannat ögonblick som gick förbi, slocknade ett efter ett av de liven ut.
   Deras tid var förbi, deras flykt sprakade iväg igenom mörkret, samtidigt som stegen vars ljud dog ut, allt och alla flydde igenom mörkret bort till en annan plats. Bort ifrån platsen kallad samvete.

Det var en mörk kväll, för flera hundra år sedan. Vakterna hade släpat honom igenom alla korridorer, förbi alla celler där det satt andra män och kvinnor fängslade, han trodde att det var det vanliga straffet för dagen som de skulle utsätta honom för. Hans ork och vilja för att oroa sig över det som komma skall hade sedan länge dött ut.
   Då de stannade i ett av alla rummen i fängelset, hade de kedjat fast hans fotleder och handleder i kedjorna på ena väggen. Han hade inte någon ork att kämpa emot längre. Vakterna samlade sig i en halvcirkel omkring honom och betraktade hans veka, skadade kropp med kyliga blickar.
   Det enda rummet de befann sig i lystes upp av var en brasa på motsatta väggen emot den han stod fastkedjad emot. De två vakterna som stod i mitten av halvcirkeln backade efter en stund undan och försvann ut i korridoren igen. Han förstod inte vad som stod på, han undrade varför de inte gjorde något så det kunde bli överstökat så han kunde få sin natts oroliga sömn.
   Efter en stund, sprakade det till bland lågorna i brasan vid motsatta väggen, den lös upp hela rummet med sådant kraftigt sken att han blev bländad. Då skenet avtagit och brasan återgått till sitt ursprungliga sken såg han bort åt dess håll. En skepnad rätade på sig precis framför brasan. Hans hjärta hoppade över några slag då han upptäckte att skepnaden som närmade sig halvcirkeln inte var en människa, och att de han alltid trott varit sinnessjuka människor inte heller var det längre. Deras skratt ekade i rummet då de stod och såg på honom. Han sänkte ned blicken och stirrade ned i stengolvet framför sig samtidigt som han försökte intala sig själv att det hela bara var en mardröm, att han inte upplevde allt som skedde omkring honom.
   Han vände blicken uppåt då han såg hur golvet lystes upp framför den nyanlände i halvcirkeln. Han stirrade på eldklotet som svävade emellan de beniga gråa händerna som stack fram ur de långa vida armarna på den svarta klädnaden. Allt han såg var eldklotet som blev allt större. Då varelsen tog ett par kliv närmare emot hans håll, så sänkte han blicken igen och försökte åter igen intala sig själv att allt var en dröm, eller att han bara hade blivit galen som de sade att han och alla andra som satt fängslade var.
   Det dröjde inte länge innan smärtan spred sig ifrån hans höger arm då värmen spred sig och brände hans skinn och kött. Värmen avtog och deras skratt ekade i rummet igen innan de släppte låss honom. Doften av bränt skinn och kött nådde hans nästan utdöda luktsinne med sådan frätande effekt att hans ögon tårades. De släpade honom tillbaka igenom korridorerna till hans cell. Då de slängde in honom föll han ihop emot det kalla stengolvet slog han i huvudet och blev liggande i smutsen.
   ”Demoner födda i eldens lågor tillåts att vandra på Jorden… Igen.” han hade aldrig hört rösten tillhörande personen som talade, då han mödosamt höjde blicken emot dörren till hans cell som de smällde igen såg han skepnaden som dykt upp framför brasan tidigare.
   Han kravlade sig inåt i cellen och sjönk tillbaka emot väggen längst in. Sakta slöt han ögonen, hans enda önskan var att få bli fri, fri ifrån detta helvete på jordens yta. Hans enda önskan var att få dö, ty han visste att det var enda sättet att undfly det ödet han givits av Satan.

Man måste älska sin webkamera med överdrivna inställningar och den lilla storleken på bilderna man får med den. Och ja... Jag var "jätte seriös" - långt ifrån seriös - med bilderna. Påstod att jag behöve glasögon och drog fram mina 3d brillor ifrån bion i sommras. Ja, jag hade även väldigt tråkigt även fast jag jobbade med vad som kändes som tusen saker samtidigt.

De stilla andetagen liknar en vindil i den luft som vi andas, en luft som för varje natt och dag blir allt kyligare. I ett mörker som brutit ut i vårat land exploderar färgerna i skogens allra minsta vrå i vad som kan tolkas som ett fyrverkeri. Enda skillnaden med dessa fyrverkerier är att de inte smäller, man ser dem inte komma, det bara sker över en natt. Då morgonen gryr möts man av ännu ett fyrverkeri då man stiger utanför sin dörr. Ingen vet vart nästa färgsprakande fyrverkeri ska slå ut sina färger i vårat land.
   Det är detta vi kallar höst – färgernas och mörkrets tid.