Vem är du? Vilka är ni?
För att det kanske har glömts bort med tiden som passerat och jag har nog i övrigt aldrig riktigt presenterat mig...
Mitt namn är Caroline Wahlberg, dock är det nog fler personer som känner mig som antingen Caius, Vazchu eller Vaz (och en handfull som Casowa) och jag kom till denna jord på trettondag jul i januari 1993. Jag befinner mig på en plats kallad Uppland, mer specifikt på en plats i Uppsala och Stockholms-trakterna. Är något av en ensamvarg på samma gång som jag inte är det, älskar egentligen att umgås med folk som jag trivs ihop med. Den kombinationen kanske låter lite konstig ja, tyvärr är det så att jag råkar tydligen bara bo på fel plats och har ganska långt till majoriteten av mina vänner, så enkelt är läget och sådan otur har jag.
Mina intressen är väldigt många och väldigt varierande... Det finns å visso en del ting som jag endast brukar benämna med ett simpelt men ändå väldigt beskrivande ord. Jag älskar att skapa. Det är något som jag gör på mer än ett sätt och jag gillar att prova på sådant som jag aldrig gjort tidigare. De största delarna är fotografera, illustrera och skriva, men utöver det så kommer även att sy och att göra handbundna böcker väldigt mycket också.
Jag har en förkärlek till drakar, demoner, böcker (speciellt gamla sådana som är åtminstone 70 år gamla, men även sådana som jag läser), film, musik, teater, universum, spel, historia, japansk kultur, religion i vissa fall, mytologi och gamla platser eller ting med fin historia eller fina betydelser. Kanske bör jag nämna anime, manga, cosplay och konvent också, dock är de ting som jag klassar under "japansk kultur" och att skapa... De hör alla ihop.
För att göra nyfikna människor besvikna kommer jag inte nämna några favoriter av något, för en sådan lista skulle bli allt för lång. Kanske någon annan gång, för att ge någon lite tröst.
Jag har fotograferat sedan jag var tolv år, dock blev det väl inte "på riktigt" förens jag gick i åttan och fick min första egna mobil med en liten halvdålig kamera i. Dock kallar jag inte det "på riktigt" heller, med den blev det helt enkelt bara en daglig vana att faktiskt fotografera något. Våren 2009 kom min vän och första egna kamera in i mitt liv, Nikon D60 heter han... Och den lillen har vart min följeslagare sedan dess.
Längst med vägen av år som passerat förbi har vi fått sällskap av föräldrarnas gamla Canon EOS 700 som jag återupplivade under 2011 om jag inte missminner mig helt och hållet. Noteras går att göra att EOS 700 är att tacka för att jag blev intresserad av att fotografera ifrån första början, för den kraken har följt mitt liv sedan innan jag själv ens minns vad som hände om dagarna. Jag vill minnas att jag tyckte att han var cool och att jag var grinig över att jag knappt fick peta på honom då jag var yngre (jag kunde ju råka ha sönder honom, såklart).
Nästa lillplutt att bli en del av familjen var lilla Olympus Trip 35, min första egna kompaktkamera, och ja en analog sådan var ett måste. Han är så fin och trevlig att jag inte kunde låta bli att köpa honom.
Ett halvår dröjde ungefär efter att jag skaffade Trip och så kom allra finaste Olympus OM-2 och blev en del av vår växande familj. Vi behövde en dam att hålla koll på herrarna.
Ungefär ett år hann att passera innan nästa kom till familjen, då en Polaroid Automatic 100 Land Camera som jag fick i studentpresent. Kan dock erkänna att jag egentligen aldrig har fotograferat med den stackaren, allt jag vet är att han ska vara och låter som att han mår som han ska... Att hitta batterier eller att "bygga om" honom är det som kört ihop sig, samt att hitta film. Sorgligt nog är ju analog fotografering döende, speciellt Polaroidernas tid i denna värld.
Efter bara ett par månader så kom två små finingar på samma dag, och jag var inte ens hemma när de gjorde det (jag var i sanningens ord uppe i Sundsvall då och när jag kom hem väntade dem på mig), Canon FTb QL och Nikon EM. Även de har i och för sig inte blivit "rastade" än, har inte kommit mig för att skaffa nya batterier till dem tyvärr. Men en dag skall det ske, de skriker om att få bli älskade igen.
Senaste lilla grabben till familjen är ännu en kompaktkamera, denna gång en digital sådan vid namn Canon Powershot G16 (eller Yoite, som min heter). Han blev en del av familjen i slutet av 2013 och är den som har följt med på konvent sedan dess samt den som har till uppgift att hjälpa till med wip bilder på mina cosplays samt kanske någon vardagsbild då och då.
Och jag får nog fortsätta drömma och önska mig en Nikon D800 som sällskap ett bra tag till, för det är nästa familjemedlem hoppas jag på... Även om det vore fint med några (många) fler polaroider, någon härlig gammal Minolta, Pentax och Kodak också. För tro det eller ej, många gånger föredrar jag att fotografera med analoga kameror. Varför skulle jag annars ha sex analoga kameror och endast två digitala?
... Detta är vilka vi är.. Vilka är ni?
... För att vi försvann.
... För att ta igen alla minnen som vi haft och alla minnen som vi kommer att ha. För allt det där fina och lite till.
att stå ensam kvar då alla andra drar.
minnet var det som vi ville spara.
känslan var det vi ville bevara.
Jag andas, jag lever, jag ser, jag finns kvar på denna Jord. December har kommit och gått fortare än vad jag hade trott, visst är den fortfarande kvar, men det är inte länge till innan även denna Decembermånad har dött ut precis som alla innan dess existens. Snön har kommit och är nu på väg att gå, till min stora sorg. Alla de där planerna om att dubbelexponera tillsammans med OM-2 dog och alla våra minnen ifrån Göteborg lika så. Alla de där planerna om att leka med snöflingor, kameror, akvarellfärg och is verkar även de ha dött ut i samma takt som snön sakta går sin väg.
Jag har ändrat mina åsikter gällande julkalendern så här när den är slut och jag har blivit ovän med de på en av mina topp-fem-favorit affärer idag. Mina poetiska dagar för i år har nog nått sitt slut, så många dikter som December månad har fört med sig har jag nog inte skrivit på perioden 2008-2011.
Snart är jag nog redo att se allas vår December tvåtusentolv ta slut.
ögonblicket var det vi ville berätta.
En höst är samma sak som en årstid.
Förflutet.
För allt vi en gång hade.
Så som vindarna vi vänder.
For everything we forgot to watch as we passed by.
A "you" and a "life", creating a "someone". Awareness and belong, awaiting what's beyond.
Närcon 2012
Det var så förbannat kul, det var så mycket fint folk, det var så förbannat varmt om dagarna, det var så förbannat kallt om nätterna, Linköping var förbannat fint och mysigt, allt var så jävla bra. Jag åker till Närcon nästa år också, punkt slut. (Visserligen erkänner jag att det inte slog Uppcon, för mig kommer Uppcon vara det bästa konventet tills jag hittar något annat som slår det)
I'm gonna break through it all because I feel so alive.
Det är imorgon, ja, då ses vi inte mer. Fast å andra sidan så gör vi det ändå, för jag planerar faktiskt att komma tillbaka. Det är imorgon som jag sätter mig på ett tåg och reser ned till platsen kallad Linköping där jag ska spendera resten av den här veckan - inte som mig, men som någon annan.
För fyra dagar sedan var jag nog nervös, men nu finns den känslan inte med i min ordlista över känslor för dagen. Jag andas, ser, lever och mår bra - så då måste allt gå bra. Emily ska sitta på min axel under resan ned med min hatt på sned och en väska som är på gränsen till proppfull. Det finns en massa människor där nere som jag åtminstone är bekant med, men det är bara en av dem som jag faktiskt träffat ett antal gånger tidigare face-to-face, så jag tänker försöka hitta dem så gott det går under veckans gång.
Vi hörs, en dag. Denna gång kan jag ta så mycket mer foton än vad jag gjorde under Uppcon. Närcon 2012 blir likamed ett konvent där jag kan fotografera ett par tusen bilder om jag så vill, för jag har kostat på mig ett sprojtans nytt minneskort till D60... Och jag har en känsla av att jag kan behöva mycket plats för fotografier, med tanke på hur länge jag blir borta.
Uppcon XII / 12
(håll musen över bilden = texter)
Jag har varit på konsert, varit på intressanta föreläsningar, kramat fler människor än vad jag minns hur många det faktiskt var (det är bara fyra som jag kan nämna på rak arm och det är Kakashi, Ciel, Undertaker och Break) och tittat på fina saker på marknaden (plus att jag kom hem med en hel del. En hatt, en ring, en bok, fem mobilsmycken och två affischer). Och det bästa av allt; Jag har känt mig hemma på riktigt och inte som det utstirrade fånet som få (läs; max 10 personer) i Knivsta accepterar.
Det blev även nu under Uppcon som jag cosplayade på riktigt för första gången (jag har ju egentligen bara försökt efterlikna Jaden @ Yu-Gi-Oh GX tidigare med saker jag har hemma), och det var bland det roligaste jag någonsin har gjort. Så det är något som jag tänker fortsätta göra, så enkelt är det. Ja, det kan tyckas vara sent att komma på det nu, men så går det när man inte lyckats få gå på konvent förens nu. Bilder på den ska jag väl försöka fixa asap, kan inte lova något om exakt när det sker. Men någon gång innan sommaren är slut vore ju något.
Just nu är jag så gott som 80% säker på att jag bokar biljett och beger mig till Linköping i slutet av Juli och går på Närcon också. Ungefär som att jag har min semester där eftersom jag ändå inte kommer åka någonstans i år heller - om jag inte fixar något själv. Och om det inte blir Närcon så blir det Kawaiicon, så enkelt är det. Och sedan i höst Kultcon. Ja, jag tänker nog försöka gå på så mycket som möjligt. Jag är så kort att det inte märks att jag är så gammal + att jag känner att det är värt att åka till ställen där man får känna sig välkommen och accepterad.
En anledning till att jag mest sitter inne när jag är i Knivsta är helt enkelt för att slippa alla som stör sig på och inte accepterar mig av anledningar som för mig är okända. Så då betalar jag hellre små resor och åker till platser där jag kan gå ut utan att vilja vända på klacken och gå in igen.
Och jag vet redan vem jag ska cosplaya om jag åker till Närcon eller Kawaiicon, hehehe. Det känns fint. Tre dagar efter Uppcon och jag har redan börjad småfixa en ny kostym. (:
let them know the real you, the one that's buried deep within.
while looking through your lens...
... I am able to believe in everything and anything. Even the most impossible thing, becomes possible during that short moment. Because I believe.
I'm still dreaming.
Enorma projekt som känns ändlöst långa och nästan omöjliga att genomföra. Det är vad jag har att göra och som jag vill göra. Ibland undrar jag ifall jag har för många, men på samma gång så gillar jag ju att ha mycket att göra. Jag känner sällan av någon stress, även om deadlinen är dagen därpå och jag är långt ifrån klar. Ibland känns det fint att jag aldrig behöver stanna upp och känna "vad ska jag göra nu när jag har gjort klart det?", för när jag har gjort klart något så fortsätter jag helt enkelt på nästa sak.
Idag ska jag skriva noveller, göra en massa original till saker som jag ska trycka ut i skolan och hinna med att städa.
We must be the change we wish to see.
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron