Det är som om allting stannar upp ett ögonblick. Man ser sig omkring, som om man just vaknat upp ifrån en underlig dröm, med en handling så osammanhängande att man blir förvirrad. Hur man än försöker kan man inte slå huvudet på spiken, man sitter bara där rätt upp och ned, förundrad över vad man håller på med. Förvirrat stirrar man på platsen och undrar: ”Är detta verkligen vart jag var innan?”
   Inga svar finns, bara en för jävla tomhet i själen som varken vet ut eller in, upp eller ned. I slutändan blir man kvar och önskar att något ska ske.
   ”Vem är jag? Var är jag?” är allt som snurrar i ens huvud, man känner inte igen sig själv, platsen med de små tecknen av vad man är för person, vad man gillar, vad man gör i sin ensamhet då ingen ser, de gör inte något som helst för att hjälpa till. Man reagerar helt enkelt inte ens på de små tingen, för man känner sig inte fäst till något, inte ens till livet sig självt. Det är som om man inte känner sig själv och inte längre känner världen man lever i, som om man kommit ifrån en annan plats.
   En vag rysning kryper längst med ens sinne.
   ”Tänk om jag har varit besatt av något främmande?” den idiotiska tanken får en att vagt darra då det slår en att man inte känner igen sig alls. ”Tänk om detta är mitt sanna jag som lyckats bryta igenom, men som inte känner igen något?”
   Ett behov av att skrika stiger till ytan av ens sinne, men ändå kniper man käft, rädd för att verka sjuk i huvudet inför de andra som befinner sig i närheten. Man sluter ögonen för att försöka samla in allt omkring sig och för att försöka skapa någon logik i allt, men inget funkar, man blir stående med samma frågor och samma svarta tomhet.
   ”Är jag den enda som upplever detta? Eller har någon annan upplevt samma sak också?” man ser sig omkring, men eftersom ingen är i samma rum som en själv skyndar man ut igenom dörren och letar tills man hittar någon annan.
   ”Har det hänt något?” är allt personen frågar, som om man kände varandra väldigt bra, med tanke på det vänliga leendet och den vaga oron bakom orden.
   ”Nej, jag bara… Ehum… Jag bara kollade vart du var, eftersom du har varit så tyst.” något annat tog med ens över och hasplade ur sig orden och vände tvärt på klacken.
   Med ens kunde man inte göra något, alla försök till att röra på sin kropp så som man själv ville misslyckades, det var något annat som styrde igen. Ganska snart ger man upp och sjunker tillbaka. Allt blir vagt svartare och svartare tills allt man känner är närvaron som tar över till fullo på nytt. Mörker och tystnad tar över ens sinne, man orkar inte ens försöka stoppa den som tar över. Kanske var det till och med en själv som försökte ta över någon annan? Det är för svårt för att avgöra, så man låter allt vara, i väntan på nästa ögonblick att få stiga till ytan igen.