De gröna slätterna nådde ögonen så långt man kunde se innan dem bröts av emot horisonten av ståtliga berg som sträckte sig efter solens värmande strålar. Det hördes skratt ifrån lekande barn såväl som vuxna vart man än vände sig. Skogar låg här och var och såg på de gröna slätterna med mystiska blickar, som om de alla gömde något i sitt hjärta. Här och var låg stugorna och vilade sig i solen antingen intill någon av de hemlighetsfulla skogarna eller mitt på den öppna slätten. Havet låg glittrande bortom de höga bergen, det visste hon, för hon hade varit där. Likaså kände hon till de kristallklara åarna som rann ned ifrån bergens rena källor likt tårar. De små åarna rann vart man än gick, man behövde inte gå länge innan man fann en av bergets kristallklara tårar. Det var så man kallade dem, åarna, alla kände dem som bergens tårar. Alla levde dem lyckliga och utan några som helst bekymmer. När någon behövde hjälp eller hade bekymmer med något var det alltid tio andra som sträckte fram en hjälpande hand. De kanske var olika familjer, olika släkter, men det hade ingen som helst betydelse för någon av dem, i deras ögon fanns inga gränser; alla var en enda stor familj.
   Hon var nyligen fyllda nitton år och hade levt själv i ett hus intill en av de hemlighetsfulla skogarna med en av bergens åar av tårar intill husknuten i många år. Det var när hennes föräldrar övergivit henne då hon bara var tio år, nästan elva, som hon tvingades lära sig att leva för egen kraft. Ingen annan fanns där som hon kunde ta sig till, för hon hade ingen annan släkting. Men hon brydde sig inte. Deras samhälle var hennes familj. Alla hade hjälpt henne att klara sig och hon var inte sen att förstå alla jobb som låg bakom att leva själv.
   Det var för år sedan som hon hade varit ute och vandrat i bergen som hon hittat tingen, de liknade stenar men var varma och kändes levande. Hennes första tanke hade varit att ta hem dem och ha dem i sin bokhylla bland det fåtalet böcker som hon ägde, så hon tvekade inte en sekund att ta med dem hem i sin stora läderryggsäck som hon bar på ryggen. Men de vackra, lätt rundade och lite ovalformade stenarna var långt ifrån stenar. De kläcktes och fram ur skalskärvorna kröp små fjällbeklädda varelser fram. Hon hade inte en aning om vad förena varelser det var hon funnit i bergen, men de fångade hennes hjärta bara genom att möta hennes blick. Deras ursprung var för henne okänt, hon hade inte sett något levande i bergen på många års tid. De växte och blev allt större och större. Hon talade med dem via tanken för det var det enda sättet hon funnit som hon kunde tala med dem på. De ödleliknande varelserna som hon kom att kalla drakar blev hennes nya familj. Många i samhället hade först blivit rädda för både henne och drakarna då de blev för stora för att bo inne i hennes lilla stuga. Men det var bara en tidsfråga innan de alla insåg att varelserna inte var där för att skada dem. Många hjälpte henne att bygga ett betydligt större hus en bit ifrån hennes stuga där dem fick bo.
   Av de sju hon funnit som ägg, var det bara tre som valde att stanna då dem blivit stora nog att ta hand om sig själva. Hon såg aldrig de andra fyra igen, men hon var ändå stolt över dem. Det dröjde inte länge innan två av de tre som valt att stanna fått en ny kull med ägg, hon hade anat sedan dem var små att de båda var väldigt fästa vid varandra.
   Efter att de äggen också kläckts och börjat växa var hon inte längre den unga kvinnan som folk klassade som samhällets föräldrar lösa barn, alla kom att nämna henne vid hennes namn och ordet som lättast stämde in på henne. Candace, drakuppfödaren.