Det enda som funnits här på vad vi kallar "blogg", har varit en tystnad, kanske ett eko på sin höjd. Jag har varit uppslukad i tankar och i den finaste, för att inte tala om bästa, fanfiction som jag någonsin läst (och jag har läst mycket fanfiction i mitt förflutna). Mitt liv har helt enkelt haft ett enda syfte sedan i söndags eftermiddag, att läsa.




Under de senaste veckorna har jag blivit den som tröttnat på allt som heter "skola", kanske för att jag bara har missat en dag av skolan än så länge. Men jag lutar snarare åt att anledningen till att jag tröttnat på den orsakas av alla läxor och prov som lärare älskar att slänga på en. Jag är mest troligt inte ensam om att ha tröttnat på skolan, så gott som ingen i min klass gör läxorna längre, jag antar att vi alla har insett att tiden inte räcker till och att det därav inte ens är värt att försöka uppnå resultat.
   Men ändå kan jag inte tycka illa om skolan så mycket som jag egentligen vill, för det är en av de få platserna här på vår Jord som jag faktiskt trivs på.

Första advent är förbi, men jag har ännu inte fått upp min stjärna i fönstret som står mörkt i novembers sista mörker. Jag längtar efter att få sitta och slå in julklappar på alla de sätt min hjärna kan komma på att prova. Mitt behov för second hand saker har ökat efter att jag nu gått i skorna jag fick av min mormor i en vecka och en dag. Nu sitter jag dränkt i tankar om nutet, härnäst och morgondagen - jag måste skärpa mig och sluta tänka så mycket.

Jag blev ovän med både mitt käraste Photoshop och Paint Tool SAI tidigare idag, vilket kändes hemskt eftersom jag verkligen ville få något gjort... Så då kom jag på att jag faktiskt haft min nuvarande avatar sedan den tjugofjärde februari 2010, men det är väl antagligen bra att jag har haft samma så pass länge, för då håller folk koll på att det är jag. Därav kom jag fram till att det var dags att göra en ny, lite nogrannare denna gång... Käraste Paint kom till räddningen efter tio år utan att ens se åt dess håll efter att jag hade velat mellan de två skisserna jag haft liggande för att göra en ny avatar av sedan i våras... Den på tjugotvå minuters kladdande var vinnaren och får bli den nya, dock får vi se hur det går med den biten ändå... Jag är inte så insatt i att göra pixel bilder...

Jag tittar inte på melodifestivalen nu för tiden, det har gått ifrån det bästa som fanns till det sämsta som finns. Det finns så många låtar som jag gillade förr i tiden men som jag har tappat intresset för nu på senare år (antagligen för att min musiksmak ändrats ganska rejält), men det finns fortfarande många låtar som jag tycker är jätte fina (Pontare och Nordman är bland annat några som jag aldrig kommer tröttna på).
   Med lite tur har jag lagt upp dem i nästan rätt ordning, från tvåtusen till tvåtusenåtta.

Det finns egentligen mycket som jag bör göra innan morgondagen gryr, men ändå sitter jag här och tänker, planerar och lyssnar istället. Man kanske skulle kunna säga att jag laddar för att köra igång och börja leva igen, jag känner mig redo för det. Efter att jag ritade klart bilden på Cora igår kväll var det något som vaknade inom mig och jag har insett hur förbannat lat och oduglig jag har varit de senaste veckorna.
   Jag har en massa bilder i kameran som jag inte laddat över till datorn än, drygt en halv film och nästan en hel till film kvar att fotografera klart innan december (som det är tänkt). Det känns som om det är på tiden att börja bli lite mer fäst vid att fotografera igen och inte bara otroligt fäst vid att rita (helt ärligt så tror jag att mitt intresse för att rita har växt om mitt intresse för att fotografera, vilket inte känns bra, jag vill ha de båda på delad första plats).

Nu är det dags att sluta drunkna i tankar och ta sig upp på fötterna för att börja leva, tiden stannar inte även fast kroppen och sinnet gör det.

Cora tillhör mig, men Naruto i sig tillhör Masashi Kishimoto.

Klicka på bilden eller [ här ] för att se en större version av bilden (rekommenderas).

Detta är nog första gången i världshistorien som jag har två inlägg på rad med samma bild i, en WIP med skissen och detta med det färdiga resultatet i. Jag har haft så kul idag och skiftat mellan att lyssna på fin musik, sett på bleach och ritat, så jag har fått vad jag skulle klassa som skavsår eller ärr på mitt ringfinger för att jag varit så fokuserad.
   Ännu bättre blir det när den förvånade känslan att bilden blev bättre än vad man trodde att den skulle bli får en att bli förbannat pepp på att rita sönder fingret ännu mer.

Synd att jag blir bara mer och mer pepp på att rita Cora efter varje gång jag gör det, trots allt så har jag en massa andra bilder som fortfarande ligger... För att inte tala om en massa andra idéer som jag ska göra i första hand.

Jag har ägnat den här veckans promenader till tåget eller bussen med att förtrollas av frosten som glittrar på marken. De mörka eftermiddagarna på vägen hem ifrån skolan ägnar jag till att beundra mysiga solnedgångar och drömma mig bort med blicken fäst på den mörka himlen där stjärnorna (som jag trodde att jag hade glömt bort) tittar ned emot mig.
   Imorgon är det första dagen det här skolåret som jag ska kliva upp utan att bege mig norrut emot skolan, imorgon beger jag mig istället söderut för att precis som förra året besöka fotomässan. Den enda skillnaden är att jag åkte in på lördagen då och tar fredagen i år.



Idag har kylan svävat tung i luften och det som jag nästan vill kalla is har legat som ett täcke över marken, vilket nästintill gjort det omöjligt för mig som inte äger några vinterskor att gå. Jag överlevde det tredje nationella provet i svenska efter att ha suttit och slitit med det i fyra timmar och dryga tio minuter, men ändå kändes det hemskt att gå där ifrån (jag har aldrig varit med om ett värre nationellt prov tidigare, jag är inte journalist och har aldrig skrivit något annat än krönikor förr).
   Sedan jag kom hem har jag klagat i mitt stilla sinne om hur ont det gör i nacken efter att ha suttit på en stol vid ett bord som inte är anpassade att sitta längre än en timma vid och sett på Bleach. Efter det har jag även hunnit med att äta middag, gå ned till centrum och stanna till hos min mormor som jag fick ett par kängor av.

Där har ni min vecka, min morgondag och idag. Som för ovanlighetens skull faktiskt inte går lika mycket i ett längre.

I mitt ögonblick av tystnad finns inget att vara, i mitt ögonblick av lugn finns allt i denna stund.
Det är mitt minne som fängslat alla känslor som jag hållit inne.
I ett ögonblick av smärtans kvävda skri, i ett andetags sista riv.
Dess skugga som vunnit alla strider.
I mitt ögonblick av önskan, i mitt sista steg mot slutet.
Där finns inget som kallas fruktan, inget som kallas hat.

Alltid när något vackert ser ned på vår mörka värld, har man alla kameror förutom den i iPaden hemma och när man väl har alla eller en av kamerorna med sig finns det inget annat än mörkret att skåda. Det är dags för mig att bli personen jag en gång var - den personen som alltid hade kameran vart jag än gick, i syftet att kunna bevara ögonblicket, känslan och minnet.

Det är något med mig och att se många saker samtidigt. Jag varvar med fina filmer och när jag sett klart någon serie måste jag ersätta den med någon ny. Igår kväll såg jag klart de sista delarna av femte säsongen av TMNT och där tar TMNT stopp för mig (de andra som kommer efter det är skit rent ut sagt, totalt förstört allt som TMNT en gång var), så idag när jag väl var hemma ifrån skolan igen fick jag tråkigt och orkade inte göra något.
   Eftersom jag redan fattat tycke för några låtar som spelas i bakgrunden av Bleach kom jag fram till att det kanske var dags att se den... Alla tjatar så mycket om den och hur bra den är (för att inte tala om att folk grälar om vilken som är bäst av Naruto och Bleach). De elva första delarna är sedda, och jag kan inte säga emot, den serien var inte helt fel - jag gillar övernaturliga saker och man smälter av den fina bakgrundsmusiken.


Dessa ser jag just nu, dock väldigt sällan på nummer ett och fyra, men jag ska väl se klart dem är det tänkt så de kan strykas ifrån den delen av min lista.

Snart är mitt sista höstlov slut, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det. Under de senaste åren har höstlovet varit min favorit av alla lov man har under skoltiden - även fast det är så kort. Det är på hösten, som är min favorit av årstiderna. Även fast årets färgfyrverkeri nått sitt slut och snön med sin kyla börjat inväntas, så är det ändå runtom höstlovet som färgfyrverkeriet varar. De sista färgerna innan mörker och kyla knackar på vår dörr under vintern som oftast känns som om den varar i flera år - men som alltid känns för kort då de första vårblommorna knoppar sig.
   Även om hösten i år har varit precis som jag ville ha den känns den ganska fin och lyckad nog att lämna bakom sig nu när november är ung. Nu hoppas jag bara att snön kommer i stora mängder den här vintern också, för det är ingen vinter om det inte är snö. Jag önskar mig att få se min regnbågssnö igen, jag har inte sett den på år nu.

Nästa hållplats är kyrkogården för min del, ska försöka fotografera lite mysiga bilder och tända ljus hos morfar.

Med skuggorna i rummet sitter jag med en varm kopp te för att bota halsen och begrunna nuet. Först trodde jag att jag hade blandat mitt te fel, men nu när det svalnat en aning och går att dricka insåg jag att det bara var min tunga som brändes vid då jag tyckte det smakade skit. Te är faktiskt väldigt gott, speciellt på kvällen och morgonen.
   Som vanligt har jag mycket att göra och för lite tid, men så går det när man tänker för mycket för sitt eget bästa. Lite har jag däremot fått gjort idag, även fast det bara var en och en halv av sakerna som stod på min "att göra innan lovet är slut-lista". Just nu önskar jag bara att lovet var längre så jag kan hinna få feber och ligga sjuk i ett par dagar utan att bli arg på mig själv för att jag missar skolan.