Det är vår, trots det sitter jag fortfarande och önskar. Jag sitter fortfarande och väntar. Detta är ingen vinter, detta är inte december. Jag önskade mig min regnbågssnö, jag önskade mig snö som räckte mig upp till knäna åtminstone. De önskningarna var tydligen för många och för svåra för att vår moder Jord skulle kunna uppnå.

Har du feber? Mår du dåligt? Har du ont någonstans?
   Frågar jag, men jag behöver inte få något svar, för jag vet att hon svarar ja på alla tre, men hon vägrar säga mer än de två vaga bokstäverna som inte ens förklarar början på vad någon kan känna.



Jag önskar mig ditt bästa, jag önskar mig att du blir bra igen. Det är mycket "jag" och mycket "du", men det är så det ska vara. Ibland känner jag mig ensam med dig och det du känner. Det är dags för resten av världen att också öppna ögonen, att öppna öronen... Börja se dig... Börja höra dig.

Maybe it's time to get TTS started?