Efter två och ett halvt år ungefär utan att kunna använda movie maker är det väldigt mupp att igen använda det även fast allt jag gjorde var att klippa ihop några små snuttar som jag filmade medan jag gjorde denna... Haha, jag kommer knappt ihåg hur man använder det. Och idiotiskt nog dog screen capture när jag precis skulle börja med dammet och några stora stjärnor. Så Irriterad jag blev när jag upptäckte det...

Jag la inte in någon musik i bakgrunden på den eftersom jag ansåg att ni som vill se den kan starta egen musik i t.ex. spotify om ni vill titta på den. Och nej, den är inte till för att lära andra hur man gör stjärnor, men om någon är intresserad kan jag väl sätta mig någon annan helg och göra en där jag visar lite mer exakt hur man gör.

Jag är stolt kan jag med gott samvete säga, för jag blev klar med bokomslaget till Frankenstein nu idag. Anledningen till att jag är extra stolt för det är eftersom jag hann klart långt innan deadlinen, vilken är på måndag. För att inte tala om att jag faktiskt blev nöjd med mitt resultat. Jag har nämligen haft en bild i skallen på hur jag ville ha den sedan vi fick veta att vi skulle göra boksomslag, och jag lyckades nästan få samma resultat som jag hade i huvudet. Visserligen har jag inte ens lagt upp resultatet på dA än, har inte orkat sitta och översätta all text till min inte överdrivet bra engelska än. Men den kommer väl upp där till helgen skulle jag tro.

I övrigt har jag suttit och letat både helg och sommarjobb nu både idag och igår. Så jag har hunnit söka på ett till ställe, sitter och försöker få ihop något till ett annat ställe, men jag vågar egentligen inte hoppas på något eftersom jag aldrig har sommarjobbat förr och det enda helgjobbet jag har haft (och som jag fortfarande har) är SDR, men det jobbet vill jag inte mer än att bli av med så snart som möjligt och skaffa något riktigt jobb istället.

Ja, detta blev kanske inte det mest värdefulla inlägget, men ibland behöver man skriva...

Inget seriöst, knappt femton minuter har jag offrat till den. Gjorde den bara för att se efter ifall mitt Photoshop lever igen efter att det ominstallerades totalt. Och just nu verkar den göra det.
   Däremot har jag inte tittat efter om ritplattan fungerar som den ska igen... För den är nämligen också ominstallerad igen... Men jag tänkte ta reda på det antingen nu på en gång eller imorgonbitti.

Underbart med ett fungerande Photoshop igen, det är ett som är säkert. Man kände sig handikappad då i stort sätt allt hade slutat att funka i det...

En viss person ansåg att jag skulle rita något på tio minuter. Så jag tänkte "visst, jag kan väl prova det". Jag gjorde ändå en ny lista på Spotify för några dagar sedan som är på ganska precis tio minuter. Så jag körde "när den är slut släpper jag pennan", men det blev två gånger som den listan spelades plus reklamen på två minuter ungefär... Så tjugotvå minuter. Tänker väl färglägga den i framtiden också och ha den på sista sidan i min abc-bok.

Mitt Photoshop är döende. Min ritplatta är halvdöd. Mitt internet lever - förhoppningsvis - på Telia nu istället för sämsta Combort från och med idag. Mitt musik beroende har inte minskat för fem öre - snarare ökat eftersom jag fick ett vackert tips ifrån youtube om att jag borde lyssna på Skillet, och det gjorde jag, förbannat bra människor säger jag bara.

Jag har varit lite halv dålig sedan i onsdags förra veckan då det började med illamående, som nu gått över till att frysa och svettas om vart annat och att ha så förbannat ont i halsen. Så därför har jag sett om de första sju avsnitten av TLOTS och så såg jag på en film kallad "Sucker Punch". Den kommer egentligen inte till Sverige förens den åttonde, men jag orkade inte vänta för att gå och se den på bio (visst, jag överväger om att se den på bio också eftersom det är bättre kvalité där), så jag letade reda på den och såg den online istället eftersom den släpptes redan den tjugofemte mars i vissa andra länder. Och bara för att jag suger på att berätta vad något handlar om utan att berätta allt så får ni själva se trailern [här], om ni vill veta vad den handlar om.

Nikon D60 + 50mm

Jag gillade fotolektionen idag. Den behövdes verkligen, den fick mig att bli motiverad på nytt och det känns förjävla bra. Tack, tack för att vi fick göra det jag verkligen inte kan, porträtt. I mina egna ögon så lyckades jag så betydligt mycket bättre nu än vad jag gjort tidigare med alla porträtt jag fotograferat hitills, vilket känns gött som fan.
   Visserligen sov jag dåligt i går natt av någon okänd anledning, så jag var bara pigg på fotolektionen och sedan gick det utför och jag somnade till och från på samhällskunskapen. Det är väl ett under att jag inte somnade på tåget så jag hade missat att gå av.

Nu ska jag bege mig till sängs hade jag tänkt. För nu gäspar jag, så då har jag förhoppningsvist inte svårt att sova. Ha det så gött och vi hörs.

Nikon D60 + 50mm + tre ofrivilliga modeller, ett köksbord och en köksbordslampa

Gissa om jag känner mig dum just nu. Hade inte en tanke på att den här dagen var en timma kortare eftersom man skulle vrida fram klockan... Har i alla fall invigt mitt nya stativ nu under ca. en timma. Gud vad söt den är alltså, haha. Dock vet jag inte om resultaten blev allt för mycket att skryta om... Jag och fotografera människor går fortfarande inte allt för väl ihop...

Tänkte försöka få åtminstone en av bilderna vettig innan jag beger mig till sängs... Eller så fastnar jag med att skriva, hade en sådan otroligt underbar dröm i fredags natt, så jag bestämde mig för att skriva ned den... Så vi får se. Kanske gör båda...

Jag kände att det var länge sedan jag byggde en hemsida sist... Så jag var tvungen att sätta mig ned och göra en nu. Har inte fått i mig ett skit rent ut sagt sedan någon gång vid tio imorrse då jag gick upp till datorn, men sedan vid elva kom jag på "åh bygga hemsida...". Så jag är en sådan som måste avsluta själva layouten i sig när jag bygger en hemsida innan jag reser mig upp och gör något annat. Och jag kan väl säga att jag hade ett jävla bra flyt nu idag, känns kalas bra det. (:
   Nu är det bara helvetet kvar att fixa; att lyckas välja rätt bilder och redigera dem, etc, etc, etc. Det är därför jag skriver här nu, för att bilderna är någon annan dags jobb. Jag har inte bråttom att sluta webdesignen i skolan än (får tydligen slippa alla lektioner när jag har gjort det sk. "projektet", som i min lärares ögon är att använda en av hans tio år gamla layouter och bara byta färger och fylla på med egen text. Vilket jag inte ser som projekt. Därför vägrar jag göra det och kör på mitt webhotell istället).

Nej, nu ska jag käka något... Sedan tänker jag ta tag i allt annat som inte är gjort än... Mitt rum bland annat... Sedan är jag egentligen jäkligt sugen på att baka också, men det kan jag inte göra, måste börja med bildläxan och gamla fotoläxor som jag fortfarande inte har gjort klart...

Jord som i elementet, inte jord som i Jorden.

Underbart kul att leka i photoshop. Speciellt då det gäller rymden helt plötsligt... Lite nostalgi här kan tyckas, det var år sedan jag faktiskt brydde mig om något som hade att göra med rymden för att vara ärlig, men på den tiden som jag brydde mig. Då brydde jag mig rejält mycket och läste vart enda litet ord jag kunde hitta som hade med rymden att göra... Fråga för den delen inte hur lång tid den tog att göra, jag har noll koll, men en gissning skulle vara cirka en och en halv timma.
   Denna är faktiskt inte den enda rymd relaterade bilden jag gjort idag, roade mig med att försöka göra en galax (som blev grön, haha, bara för att grönt är skönt) och nästan realistiska stjärnor också (tyckte den bilden faktiskt blev hyffsat vacker för att vara ett första försök om jag ska säga mitt, samma sak med denna och galaxen). Galaxen lär jag väl kanske lägga upp imorgon, om jag kommer ihåg, men stjärnorna får ni inte se än på ett tag, även fast stjärnorna i sig är klara. Det är mer med den bilden som ska göras.

Och nu till att ha ork och tid till att göra de övriga sex kompisarna till denna så hela "famlijen" är klar. Sedan att försöka sig på att göra hela Delau vore något (nej, jag stavade inte fel på "dela" och jag är fullständigt medveten om att ingen på jorden utöver jag som vet vad Delau är)... Och göra allt i en och samma bild ännu bättre...

Photoshop pillergöra, inget märkvärdigt.

Jag tror att det är sedan i tisdags som jag började leva på smärtstillande (lika med ipren/ibumentin/alvedon - det som låg närmast till hands kort och gott). Har fått så förjävligt mycket värre problem med mina tänder, förr var det bara min vänster hörntand som jag hade problem med. Nu är det bokstavligt hela vänstersidan av både över- och underkäken som jag har problem med. Var till tandläkaren för tusende gången med detta i torsdags, vilket som väntat inte ledde till något, de hjälpte inte mig ett skit (eller jo, han skulle tydligen försöka se till så jag fick åka in till någon tandläkare inne i Uppsala, men det lär ju ta något halvår innan jag får en tid där).
   Alla dessa problem har i alla fall för min del lett till att jag sover skit dåligt, har fått feber som verkar komma och gå som den behagar, och att jag inte klarar av att äta normalt. Jag har tappat orken till att göra något eftersom allt som finns i skallen bara är en bultande smärta som inte vill att man ska fortsätta leva normalt, man finner helt enkelt ingen ro. Det enda som hitills har lyckats leda bort mina tankar ifrån bultandet i käkarna har varit att se den ena filmen efter den andra (har snart gått igenom alla filmer för tjugotusende gången som familjen min har på dvd, sedan roade jag mig med i torsdags att göra mig själv beroende av fantomen på operan genom att se på den versionen av storyn ifrån 2004, första gången jag såg filmen faktiskt, har bara hört covern på låten som heter just "The Phantom of the Opera" av Nightwish). Filmer är ibland räddarna i nöden, det är fint att fly in i andra världar när ens egen är skit.

Nu håller min ipren på att gå ur känner jag, så jag tänker gå ned och ta en kopp varm obóy innan jag försöker gå och sova.

Många gånger har jag nog sagt vid det här laget att mina bästa vänner är mina kameror. Men det har aldrig varit sant. Till en viss del kanske, men det är långt ifrån sant. Min bästa vän har aldrig varit dem, men det har uppenbarligen tagit mig år att inse det. Det är inte förens nu idag som jag insett hur fel jag haft hela tiden. Visst, jag erkänner, mina kameror är med mig nästan överallt, de har sett mig som ingen annan gjort och jag brukar berätta mina innersta tankar för dem. Men ingen av dem har ändå fått vetat allt. Gissa vad. Det var Tjabo och ingen annan som fick veta allt.
   Jag kanske tyckte förr att det var bland det bästa av allt som hänt mig då vi fortfarande hade hund, kanin och hamstrar. Men det bästa som hänt mig är Tjabo, han och ingen eller inget annat. Jag kanske öppnade mig för våra pälsiga husdjur då vi hade dem också, må hända att jag borrade in ansiktet i pälsen på vår hund och grät ut då jag var ledsen. Men det är små saker jämnfört med Tjabo. Han var mitt allt, min livsglädje, den som alltid peppade mig till att fortsätta försöka och att alltid försöka göra mitt bästa. Han hade tålamod med mig som ingen annan någonsin haft. Han lyssnade och förstod. Busa skämtsamt för att trösta, bli en kelgris om buset inte hjälpte. Jag lyssnade på honom, försökte hjälpa honom då han hade problem. Muntrade upp honom då han var ledsen eller surmulen. Även om han inte sade ord som vi människor gör, så förstod jag honom, och han mig. Vi behövde inte ord för att veta vad den andre kände. Vi använde ögonen, det enda sättet som finns att se rakt in i själen på någon annan. Vi lekte och roade oss tillsammans. Soliga dagarna låg vi ibland hela morgonen ute på altanen och gottade oss i de gyllene strålarna som badade ned över oss och värmde in under våra skinn. En dyster mörk kväll lite mys framför TVn.

Men nu är allt det vi hade försvunnet, som bortblåst. Förlorat. Han kommer aldrig mer vara där och lyssna på mitt meningslösa babbel eller på mina tankar som jag grubblar på. Han har lämnat allt bakom sig och kommer aldrig mer tillbaka till livet vi hade. Jag har förlorat honom, min bästa vän. Jag har förlorat min drivkraft, min halva som drev mig på för att kunna fortsätta frammåt. Jag kommer aldrig mer få känna närheten och förståelsen. Han är borta, på förhoppningsvist en bättre plats än denna. Var han än är, så hoppas jag att han minns mig. För jag kommer aldrig att glömma honom. Vem som än har förlorat någon de älskat och brytt sig om mer än livet sig självt vet hur det nu känns för mig. Det känns helt enkelt som om man inte kommer kunna fortsätta. Men jag vet att det går att fortsätta, för jag har gått igenom precis det här många gånger innan. Man skulle kunna säga att jag är van, men det är jag inte. Det är hemskare för varje gång det sker. Man börjar önska att döden inte fanns, att man fick leva föralltid, så man skulle slippa att känna saknaden och förlusten.
   Jag gråter som ett litet spädbarn, om inte värre ändå nu när jag skriver det här. Men det kan inte hjälpas. Jag har rätt till att gråta nu. Det här är mitt första steg till att lära mig att släppa taget om sorgen som ändå föralltid kommer finnas där. Jag skriver istället för att prata med vem som helst, sådan har jag alltid varit. Det är bara få som får mig att prata ut, de som jag litar på är de enda som får höra min gråt, alla andra får bara föreställa sig. Nu är den som jag förlitade mig mest till borta, så nu är det inte många kvar. Det sista jag kan göra på nu är att de inte lämnar mig också.

Jag kan inte gråta föralltid, jag borde sluta nu. För jag kan inte sitta och tala i telefon med en villt främmande människa om mindre än en timma med grötig röst och snyftningar om vart annat, det är helt enkelt inte acceptabelt. Det var även middag för ett tag sedan, så jag antar att jag måste äta också även fast maten bara smakar tomhet (inte ett skit med andra ord).

Och ni får koppla [denna] hur ni vill. Han har andra anledningar till att gråta, men jag tror nog att han gråter för samma anledning som mig just nu.    

Större finns att se [här] - ganska precis en timmas kladd, själva färgerna är ritade med musen och sedan smetade jag med ritplattan. Arice är min, punkt slut (men hennes själ tillhör föralltid Ryo och Cour). RIP.

Fick bara ett infall av att behöva rita helt plötsligt... Kom och tänka på låten med SOTY... Sedan på Arice... Jätte sött helt enkelt. Sedan var det bara konstant kladd, kladd, kladd under en timma. Och jag menade egentligen inte att den här skulle bli fin eller rak, antar att jag ville få ut hennes spöke ur hjärnan en stund (kompliserad historia, men nej, hon lever inte, hon dog... för ett bra tag sedan...). Men jag tänker ha den i min abc-bok i alla fall. Så nu har jag tappat räkningen på hur många till bilder till den jag ska ha hunnit ritat innan nästa torsdag...

Nu ska jag till sängs hade jag tänkt. Det är teori på idrotten imorgon, och jag vill gärna inte sova på den, haha. För den delen så kanske det kan bli lite snålt med bloggande för min del med lite otur även fast jag kanske har en hel del bilder att visa om jag är duktig och ritar klart rätt många nu i helgen... Internet går sönder stup i kvarten pga. att combort är knäppa och inte har koll på vad det är för månad.

300% med datormusen (jag är imponerad av mina egna skills, tänk när jag bara kunde rita snögubbar i paint med datormusen och nu kommer jag med typ likvärdigt resultat som med ritplattan, inte illa), 0% med ritplattan, 10% penslar (bakgrunden), 3000% Cour. Nej, jag råkade inte välja fel färg på bakgrunden, Röd är Cour's färg (inte blå som man kanske kan tro).
Det är så mycket mer som jag ser när det gäller speciellt Cour så ni knappt kan förstå det... För mig är han inte bara en karaktär som jag ritar för att få ro och slappna av, han lever i mitt huvud... Vet inte riktigt om jag ska publicera något av allt jag har skrivit och ritat (och majoriteten av det jag ritat är i mina skrivhäften, så det är nog inte ens fint att visa). Kanske gör det bara för att få öva...

Long time no see, förlåt att jag inte har bloggat något på vad som känns som flera år. Jag har varken haft tid eller haft något att visa. För jag vill inte visa någon WIP på en bild jag började med samma dag som jag skrev inlägget innan detta då jag ändrar mig väldigt ofta vad gäller den och börjar om på nytt... Kanske kan tänka mig att slänga upp lite fotografier här igen, men för att vara ärlig så har jag inte fotograferat överdrivet mycket på sista tiden, jag har snarare ritat desto mer (så jag överväger om att byta kategori på min blogg och ändra från foto till något annat som passar bättre).

Överväger just nu om att se på canal+, men jag har en skrivuppgift som ska vara inlämnad innan midnatt ikväll att skriva också (men den går nog fort att göra).

Större finns [här] - Credit på insperationskällan till Komodo Gallant och Marrionetta på DC och till den människan som hittade på Gargoyler.

Ännu en bild till min abc-bok klar då. Hon kanske blev aningen för blank för att vara en demon, men skit samma. Benig och senig blev hon i alla fall. Hade kunnat blivit klar med henne igår kväll strax efter midnatt om jag hade orkat, hade nämligen bara hornen, svansen och tassarna kvar att göra.

Nu ska jag käka något lite snabbt innan jag börjar på kinesen. Måste komma ihåg att hinna med och söka fler jobb också, har sökt två hitills, ska söka ett tredje har jag redan bestämt, men ska även försöka söka två till (gärna fler)... Det vore förjävligt om jag inte får något när jag väl anstränger mig med att försöka få helg och lov jobb... Jag vägrar gå en sommar till utan sommarjobb.

Skugga, skugga, skugga... Man kan tro att jag bara lever på skuggor. Har inte riktigt bestämt mig om jag ska låta alla gröna eldarna (som det ska föreställa...) spegla sig i grönt i hans fjäll eller om jag ska köra på ljusare grått... Vet inte riktigt vad som blir finast... Vet i alla fall det ska bli grönt i fjällen runt munnen och ögat så man ser det som "lysande"... Och gud vad jag älskar att han är så mörk så man inte ser alla fina fjäll som han har där i mörkret... ♥ Precis som den grabben jag föreställt mig, att man knappt ska kunna urskilja honom i den mörkaste natten. Känns kul att jag för tillfället har lärt mig att återspegla vad jag såg i skallen för så många år sedan (okey, det var slutet av sommaren 2007, så många år kanske är att ta i)...

"Sacred threshold,
hallowed ground,
pathways unfold,
lost is found,
Prove your worth with quick desire,
Ice and Earth. Electric... Fire..."

Nikon D60 + 50mm - Lovar detta är sista bilden på mitt förbannade hjärta, haha. Anledningen till kvadratiskt är att denna var en av bilderna jag printade ut på canvas i skolan, och de skulle vara kvadratiska, så därför får den vara kvadratisk här också.

Jag har kommit på att jag verkligen behöver nytt stativ nu... Gammla góa Velbon D-500 dog då jag skulle fotografera de bilderna jag har lagt upp nu här senast på bloggen... Så gängan som man ska sätta fast huvudet på gick av i två delar... Stativ-lös-människa här med andra ord. Kalas bra tajming också, jag lär behöva stativ till min jäkla fotoläxa som ska vara klar tisdag näst nästa vecka...

För övrigt, underbart med lov - äntligen, det behövs för min del då jag har vart duktig och inte missat en enda skoldag sedan jullovet (visst, i måndags missade jag lite mindre än halva samhällskunskapen och webbdesignen pga. att jag skulle besöka akademiska, men lustigt nog fick jag närvaro på båda lektionerna). Visserligen lär det inte bli ligga och slappa i sängen/soffan halva dagarna för mig den kommande veckan, min lista är "ready to go" och är inte överdrivet kort (större delen är faktiskt skolarbeten och "måste göras för att kunna leva" saker). Men jag tog ledigt ifrån den idag då jag bestämde mig att jag börjar beta av den imorgon.

Nu är jag as trött, vi hade stepup idag på idrotten, så det kan förklara en del. Så jag tänker rent ut sagt gå och lägga mig inom några minuter.

Nikon D60 + 50mm - räkna detta som sena alla hjärtans dag bilder eftersom ni fick se tidiga och aldrig någon bokstavlig på alla hjärtans dag

Jag är förundrar över mig själv kan man nog lugnt säga... Det är väl kort och gott ingen nyhet om att jag suger på engelska då det gäller att skriva det själv och att tala det själv (däremot förstår jag det som flytande svenska då jag läser och hör engelska). Så en sak jag roar mig med för att träna på engelska är att vara inne på DC's forum och skriva där, men sedan skriver jag även beskrivningar till mina drakar som jag ger dem där... Men idag började jag på något helt annat, en novell, vilket kanske inte låter så ovanligt egentligen, men denna var inte vanlig. Jag velade ett tag med vad jag skulle kalla den, men det slutade med att jag döpte den till "The last hope of Delau". Som ni kanske redan har gissat nu utifrån titeln så är den på engelska (eller det är vad det ska föreställa). För att vara ärlig så vet jag inte vad jag fick allt ifrån, jag bara skrev som om det inte var jag som talade. Jag har i och för sig alltid vetat att jag ser så mycket mer än vad jag ritar då det gäller Cour och Rayu (räknar både med de lite mer seriösa sakerna som jag faktiskt visar andra och de lite "hej tråkig lektion, jag ritar istället"-bilderna som jag inte visar någon till detta)... Men tjohej, jag trodde det inte var så mycket mer jag såg.

Så ja, man kan väl säga att min nyaste novell blev till en novell om Cour och Rayu framförallt, men jag antar att Ryonadri också kommer att vara med en hel del också. Inte för att man kan säga att jag är klar än, kan inte ens påstå att jag har börjat... Introt till den blev i stort sätt ett halvt A4... Och jag har bara börjat.