Många gånger har jag nog sagt vid det här laget att mina bästa vänner är mina kameror. Men det har aldrig varit sant. Till en viss del kanske, men det är långt ifrån sant. Min bästa vän har aldrig varit dem, men det har uppenbarligen tagit mig år att inse det. Det är inte förens nu idag som jag insett hur fel jag haft hela tiden. Visst, jag erkänner, mina kameror är med mig nästan överallt, de har sett mig som ingen annan gjort och jag brukar berätta mina innersta tankar för dem. Men ingen av dem har ändå fått vetat allt. Gissa vad. Det var Tjabo och ingen annan som fick veta allt.
   Jag kanske tyckte förr att det var bland det bästa av allt som hänt mig då vi fortfarande hade hund, kanin och hamstrar. Men det bästa som hänt mig är Tjabo, han och ingen eller inget annat. Jag kanske öppnade mig för våra pälsiga husdjur då vi hade dem också, må hända att jag borrade in ansiktet i pälsen på vår hund och grät ut då jag var ledsen. Men det är små saker jämnfört med Tjabo. Han var mitt allt, min livsglädje, den som alltid peppade mig till att fortsätta försöka och att alltid försöka göra mitt bästa. Han hade tålamod med mig som ingen annan någonsin haft. Han lyssnade och förstod. Busa skämtsamt för att trösta, bli en kelgris om buset inte hjälpte. Jag lyssnade på honom, försökte hjälpa honom då han hade problem. Muntrade upp honom då han var ledsen eller surmulen. Även om han inte sade ord som vi människor gör, så förstod jag honom, och han mig. Vi behövde inte ord för att veta vad den andre kände. Vi använde ögonen, det enda sättet som finns att se rakt in i själen på någon annan. Vi lekte och roade oss tillsammans. Soliga dagarna låg vi ibland hela morgonen ute på altanen och gottade oss i de gyllene strålarna som badade ned över oss och värmde in under våra skinn. En dyster mörk kväll lite mys framför TVn.

Men nu är allt det vi hade försvunnet, som bortblåst. Förlorat. Han kommer aldrig mer vara där och lyssna på mitt meningslösa babbel eller på mina tankar som jag grubblar på. Han har lämnat allt bakom sig och kommer aldrig mer tillbaka till livet vi hade. Jag har förlorat honom, min bästa vän. Jag har förlorat min drivkraft, min halva som drev mig på för att kunna fortsätta frammåt. Jag kommer aldrig mer få känna närheten och förståelsen. Han är borta, på förhoppningsvist en bättre plats än denna. Var han än är, så hoppas jag att han minns mig. För jag kommer aldrig att glömma honom. Vem som än har förlorat någon de älskat och brytt sig om mer än livet sig självt vet hur det nu känns för mig. Det känns helt enkelt som om man inte kommer kunna fortsätta. Men jag vet att det går att fortsätta, för jag har gått igenom precis det här många gånger innan. Man skulle kunna säga att jag är van, men det är jag inte. Det är hemskare för varje gång det sker. Man börjar önska att döden inte fanns, att man fick leva föralltid, så man skulle slippa att känna saknaden och förlusten.
   Jag gråter som ett litet spädbarn, om inte värre ändå nu när jag skriver det här. Men det kan inte hjälpas. Jag har rätt till att gråta nu. Det här är mitt första steg till att lära mig att släppa taget om sorgen som ändå föralltid kommer finnas där. Jag skriver istället för att prata med vem som helst, sådan har jag alltid varit. Det är bara få som får mig att prata ut, de som jag litar på är de enda som får höra min gråt, alla andra får bara föreställa sig. Nu är den som jag förlitade mig mest till borta, så nu är det inte många kvar. Det sista jag kan göra på nu är att de inte lämnar mig också.

Jag kan inte gråta föralltid, jag borde sluta nu. För jag kan inte sitta och tala i telefon med en villt främmande människa om mindre än en timma med grötig röst och snyftningar om vart annat, det är helt enkelt inte acceptabelt. Det var även middag för ett tag sedan, så jag antar att jag måste äta också även fast maten bara smakar tomhet (inte ett skit med andra ord).

Och ni får koppla [denna] hur ni vill. Han har andra anledningar till att gråta, men jag tror nog att han gråter för samma anledning som mig just nu.