De gröna slätterna nådde ögonen så långt man kunde se innan dem bröts av emot horisonten av ståtliga berg som sträckte sig efter solens värmande strålar. Det hördes skratt ifrån lekande barn såväl som vuxna vart man än vände sig. Skogar låg här och var och såg på de gröna slätterna med mystiska blickar, som om de alla gömde något i sitt hjärta. Här och var låg stugorna och vilade sig i solen antingen intill någon av de hemlighetsfulla skogarna eller mitt på den öppna slätten. Havet låg glittrande bortom de höga bergen, det visste hon, för hon hade varit där. Likaså kände hon till de kristallklara åarna som rann ned ifrån bergens rena källor likt tårar. De små åarna rann vart man än gick, man behövde inte gå länge innan man fann en av bergets kristallklara tårar. Det var så man kallade dem, åarna, alla kände dem som bergens tårar. Alla levde dem lyckliga och utan några som helst bekymmer. När någon behövde hjälp eller hade bekymmer med något var det alltid tio andra som sträckte fram en hjälpande hand. De kanske var olika familjer, olika släkter, men det hade ingen som helst betydelse för någon av dem, i deras ögon fanns inga gränser; alla var en enda stor familj.
   Hon var nyligen fyllda nitton år och hade levt själv i ett hus intill en av de hemlighetsfulla skogarna med en av bergens åar av tårar intill husknuten i många år. Det var när hennes föräldrar övergivit henne då hon bara var tio år, nästan elva, som hon tvingades lära sig att leva för egen kraft. Ingen annan fanns där som hon kunde ta sig till, för hon hade ingen annan släkting. Men hon brydde sig inte. Deras samhälle var hennes familj. Alla hade hjälpt henne att klara sig och hon var inte sen att förstå alla jobb som låg bakom att leva själv.
   Det var för år sedan som hon hade varit ute och vandrat i bergen som hon hittat tingen, de liknade stenar men var varma och kändes levande. Hennes första tanke hade varit att ta hem dem och ha dem i sin bokhylla bland det fåtalet böcker som hon ägde, så hon tvekade inte en sekund att ta med dem hem i sin stora läderryggsäck som hon bar på ryggen. Men de vackra, lätt rundade och lite ovalformade stenarna var långt ifrån stenar. De kläcktes och fram ur skalskärvorna kröp små fjällbeklädda varelser fram. Hon hade inte en aning om vad förena varelser det var hon funnit i bergen, men de fångade hennes hjärta bara genom att möta hennes blick. Deras ursprung var för henne okänt, hon hade inte sett något levande i bergen på många års tid. De växte och blev allt större och större. Hon talade med dem via tanken för det var det enda sättet hon funnit som hon kunde tala med dem på. De ödleliknande varelserna som hon kom att kalla drakar blev hennes nya familj. Många i samhället hade först blivit rädda för både henne och drakarna då de blev för stora för att bo inne i hennes lilla stuga. Men det var bara en tidsfråga innan de alla insåg att varelserna inte var där för att skada dem. Många hjälpte henne att bygga ett betydligt större hus en bit ifrån hennes stuga där dem fick bo.
   Av de sju hon funnit som ägg, var det bara tre som valde att stanna då dem blivit stora nog att ta hand om sig själva. Hon såg aldrig de andra fyra igen, men hon var ändå stolt över dem. Det dröjde inte länge innan två av de tre som valt att stanna fått en ny kull med ägg, hon hade anat sedan dem var små att de båda var väldigt fästa vid varandra.
   Efter att de äggen också kläckts och börjat växa var hon inte längre den unga kvinnan som folk klassade som samhällets föräldrar lösa barn, alla kom att nämna henne vid hennes namn och ordet som lättast stämde in på henne. Candace, drakuppfödaren.

Det är som om allting stannar upp ett ögonblick. Man ser sig omkring, som om man just vaknat upp ifrån en underlig dröm, med en handling så osammanhängande att man blir förvirrad. Hur man än försöker kan man inte slå huvudet på spiken, man sitter bara där rätt upp och ned, förundrad över vad man håller på med. Förvirrat stirrar man på platsen och undrar: ”Är detta verkligen vart jag var innan?”
   Inga svar finns, bara en för jävla tomhet i själen som varken vet ut eller in, upp eller ned. I slutändan blir man kvar och önskar att något ska ske.
   ”Vem är jag? Var är jag?” är allt som snurrar i ens huvud, man känner inte igen sig själv, platsen med de små tecknen av vad man är för person, vad man gillar, vad man gör i sin ensamhet då ingen ser, de gör inte något som helst för att hjälpa till. Man reagerar helt enkelt inte ens på de små tingen, för man känner sig inte fäst till något, inte ens till livet sig självt. Det är som om man inte känner sig själv och inte längre känner världen man lever i, som om man kommit ifrån en annan plats.
   En vag rysning kryper längst med ens sinne.
   ”Tänk om jag har varit besatt av något främmande?” den idiotiska tanken får en att vagt darra då det slår en att man inte känner igen sig alls. ”Tänk om detta är mitt sanna jag som lyckats bryta igenom, men som inte känner igen något?”
   Ett behov av att skrika stiger till ytan av ens sinne, men ändå kniper man käft, rädd för att verka sjuk i huvudet inför de andra som befinner sig i närheten. Man sluter ögonen för att försöka samla in allt omkring sig och för att försöka skapa någon logik i allt, men inget funkar, man blir stående med samma frågor och samma svarta tomhet.
   ”Är jag den enda som upplever detta? Eller har någon annan upplevt samma sak också?” man ser sig omkring, men eftersom ingen är i samma rum som en själv skyndar man ut igenom dörren och letar tills man hittar någon annan.
   ”Har det hänt något?” är allt personen frågar, som om man kände varandra väldigt bra, med tanke på det vänliga leendet och den vaga oron bakom orden.
   ”Nej, jag bara… Ehum… Jag bara kollade vart du var, eftersom du har varit så tyst.” något annat tog med ens över och hasplade ur sig orden och vände tvärt på klacken.
   Med ens kunde man inte göra något, alla försök till att röra på sin kropp så som man själv ville misslyckades, det var något annat som styrde igen. Ganska snart ger man upp och sjunker tillbaka. Allt blir vagt svartare och svartare tills allt man känner är närvaron som tar över till fullo på nytt. Mörker och tystnad tar över ens sinne, man orkar inte ens försöka stoppa den som tar över. Kanske var det till och med en själv som försökte ta över någon annan? Det är för svårt för att avgöra, så man låter allt vara, i väntan på nästa ögonblick att få stiga till ytan igen.