Några timmars lycka i mitt oktobermörker.
Tiden går så fort, det kändes som om det var igår de släppte sitt nyaste album och att jag skrev igår [ att jag ville ha den ]. Men det är mer än ett år sedan och idag har jag lagt till den i min (lilla) skivsamling. Inte bara det, jag fick den sista "limited edition" som Mediamarkt hade, och här har jag trott sedan de härliga grabbarna gick ut med att de skulle göra en sådan att jag aldrig skulle få tag på den. Men nu är det bekymmret ur världen, den är min nu... Och jag har redan hunnit lyssna igenom skivan tre gånger - är inne på fjärde i skrivandets stund.
Jag har även kommit fram till att jag ska försöka sluta säga: "Jag klassar alla band jag lyssnar på som mina favoriter." - för just nu känns det (och har nog känts i nog över ett år nu) att Disturbed faktiskt är min favorit av mina favoriter.
Däremot kommer jag nog aldrig sluta säga: "Jag lyssnar bara på bra musik."
Staden kallad Uppsala.
Nikon D60 + 50mm
En målning på morgonkvisten, en promenad på Uppsalas gator efter en trist föreläsning i ett väder som jag trodde skulle vara kallt, en kväll med att läsa och komma på lite fina namn som jag ska använda till en sak i framtiden. Dock hade den här dagen gillats mer om det inte hade vairt pga. en våg av smärta och illamående, jag håller nog på att bli sjuk, tur att det snart är helg.
bara för att jag är lycklig och faktiskt ler.
Ibland är det trevligt när folk behandlar en fint så man blir helt generad och knappt tror på att det andra säger är sant. Jag kom hem ifrån Uppsala för drygt en timma sedan, efter att ha stannat kvar lite längre på ett välbehövligt besök hos Fuji. Dumt nog hade ju jag glömt plånboken hemma upptäckte jag när jag väl stod där vid disken och packade upp min nya (gamla?) kamera, men otroligt nog så gjorde det inget... Jag fick batterierna gratis, och jag skämtar inte... Gissa om jag blev förvånad? Jag kunde knappt tro det...
Så jag är glad nu och min nya jacka har kommit, så jag tänker gå ut med D60 och provköra jackan.
Jag kom för övrigt på att jag nog är ganska dålig på att säga till när jag faktiskt köper nya kamerasaker nu för tiden... Jag har nog bara nämnt att jag ville köpa ett nytt objektiv till D60 för några veckor sedan men faktiskt inte nämnt att jag gjort det... Tror jag i alla fall... Än mindre har jag nämnt att jag numera har en Olympus OM-2 i kameraväskan också.
Ingen baktanke, ingen aning.
Väldigt kul att försöka göra något åt folk när man inte vet vad det är för några som vill ha skylten och än mindre att de inte vet hur de ville ha skylten så man måste sitta och göra en massa olika förslag åt dem...
Where am I?
Även fast bloggen är bredare nu så tänker jag inte förminska bilden för att lägga upp den här helt och hållet, men för dig som vill se den finns den nu uppe på min dA.
Klicka antningen på bilden ovan för att komma till den eller [ här ].
Seven days and seven nights.
Jag har nog skaffat mig en ny tillfällig favorit låt, den är fin och bandet är lika bra det. Jag lyssnar inte på så här lugn och fin musik så ofta, men det är underbart att rita till. Min säng får vänta på mig ett bra tag till, jag går inte och lägger mig förens jag har ritat klart "Wai", har så förbannat lite kvar att jag inte vill lägga ifrån mig bilden nu när jag är så nära.
När jag är klar med "Wai" tänker jag faktiskt ta en paus ifrån att rita digitalt i någon vecka, jag har målningar att måla och skisser att skissa. Plus att jag tänker lägga ifrån mig att rita drakar under ungefär lika lång tid som jag målar och skissar, det har fortfarande övertaget och jag vill som jag nämnt tidigare ta tillbaka manga och demoner i mitt liv igen.
En drömmares dröm.
Jag kände att det var dags för något nytt, fixade den på ungefär samma baktanke som jag hade då jag gjorde min almanacka i skolan. Dock hoppas jag att den funkar i alla webbläsare, de enda jag har kunnat testa i är IE, Firefox, Opera, Safari och Chrome - visserligen har jag bara nyaste versionen av Safari, så ni som har nyaste versionen av de övriga får gärna säga hur det ser ut där, för i mina versioner som jag har ser det bra ut (om det hade sett skit ut hade jag inte lagt upp den, haha). Bloggen är nu 100px bredare också, så ni får gärna hojta till om den är för stor.
För att dra en liten snabbis om kategorierna som jag skaffat flera (de är nog fler än vad de var 2009 nu), fick nämligen ett önskemål för nog en månad sedan om att en person tyckte att jag skulle fixa bättre kategorier - och eftersom jag själv tyckte det var rörigt när jag sitter i skolan för att jag ska använda bilder och liknande valde jag att lyda den personens råd. Så detta är ungefär vad som gäller de nya kategorierna nu:
- EOS 700 & D60 har fortfarande varsina kategorier, men nu mer uppdelat med olika kategorier för olika motiv. Kommer fortfarande säkert hamna en del bilder ifrån dem i andra kategorier men då blir det som vanligt att jag skriver under bilden vilken kamera den är fotograferad med.
- Tidigare ensamma "Kreativa" kategorin har delats upp, nu kommer det bara vara texter, sådant som jag gör digitalt eller för hand som inte är illustrationer som hamnar i just "Kreativt", resten har delats upp till digitala illustrationer respektive traditionella (dvs papper+penna/canvas+färg), och jag har även skaffat en WIP/In progress kategori. "Doodles" är där skisser eller bilder som jag inte lagt ned så mycket tid på hamnar (samt iPad konst i den kategorin).
I övrigt dyker länken till startsidan upp ovanför texten om mig på höger sida av bloggen, länkarna vid bilderna under texten om mig går till bloglovin (pluset), min twitter (t:et), min dA (dA's logga) och utrustnings kategorin (kameran). Sedan kommer man direkt till att kommentera inlägget numera när man klickar på kommentera, direktlänken till varje inlägg finns numera "i" rubriken. Det enda som är kvar är att centrera bilderna i alla tidigare inlägg, roligt värre.
Waiting to see our kind disagree
Ännu en dag är snart borta och ännu en timma snart förbi. Trots längden att var timma under dagens gång känts som en evighet, eller åtminstone tre dagar emot hur korta mina dagar i vanliga fall är, har jag haft det ganska fint ändå. De så kallade "lektionerna" idag kändes ovärda och tråkiga, för att inte tala om att jag inte är intresserad av att bry mig om studenthattarna nu. Jag har inte slutat skolan än för fan.
Jag har gråtit och skrattat om vart annat både i mitt huvud och på utsidan för att jag har gått och blivit en bokmal igen, dock denna gången läser jag böcker på en hemsida som jag fann igår kväll eftersom jag är för otålig och inte orkar sitta och vänta tills på torsdag eller fredag på en ny del av Naruto.
Nu ska jag fortsätta lyssna på fin musik tror jag och sysselsätta mig med något, om inte annat se någon fin film. Någon som har något tips på fina filmer? Jag börjar få dåligt på filmer som jag inte sett och behöver lite nya...
NAMNLÖSA ORD - Levande ting, bortglömda minnen
I en av alla rader som höga, ändlöst långa och trånga sträcker sig fram längst med det inre av allt vi känner. Hyllor, täckta av det sträva men ändå mjuka gråa lagret ludd, och böcker, i ett ändlöst antal radar prydligt upp sig och ser ned i det trånga utrymmet emellan raderna.
Det viskar och tisslar, ord som saknar sammanhang och mening i sorlet så man undrar vart man hamnat. En tystnad som bryts av då en av de äldsta stiger av. Utmattad och döende hamnar denne på en piedestal i det inres hjärta.
Dess bruna yttre som skiftar i svart och kantats prydligt med guld, rör sig sakta upp och ned i vaga andetag. Orden är borta sedan länge och ytan som en gång varit slät och fin, är nu sträv, med en vag doft av lin. De tomma sidorna inom dess en gång hårda yttre är mjuka och klena av år, tomma på allt förutom enstaka andetag på rad.
Varför den finns och varför den skapades har den sedan länge glömt, den vet helt enkelt inte vem den är. Än mindre vem den var.
Utan mening om hur och varför, finns det inte längre någon mening att leva på en ständig balansgång över en mur. Dess livs glöd är död och dess vilja att kämpa har förlist i en böljande storm av år. Som åskådare till den äldstes död, blir man medveten om att en del av ens eget liv är borta.
Det är i ens sinne som minnen förvaras och i ens aska av det bortglömda som fantasin föds på nytt.
du är mitt ljus, du är min skugga.
Nikon D60 + 50mm
Lampan som kastar sitt ljus över mitt sovrum får skuggorna omkring mig att dansa till både höger och vänster, ännu en dag har passerat och ännu en natt ska gry med mörker och tystnad. Trots att än en dag är borta och första dagen i oktober har passerat med mindre än timman kvar att "leva" är jag inte ledsen. Den har varit lång, kanske inte så lång som den skulle ha behövt vara, för att inte tala om att det också betyder att det är en dag närmare min favorit dag på året.
Min dag är inte slut än, min kväll kommer fortsätta att bestå av fin musik och förhoppningsvis en färdig ritad vinge innan jag går iväg till en annan plats och en annan tid.
Hoppas ni hade en fin första dag av den finaste månaden på hela året. Och ni som tänker vara uppe längre, ha en fortsatt trevlig kväll, ni andra som gått och lagt er redan eller ska göra det snart, godnatt och sov så sött.
Sheo and Shurom
Caring, kind, wise and the one who tells the stories none thought existed.
As one of the first four dragons in the big family, others show him great respect and loyalty. Sheo is the leader, chosen by the others as their family grew. Since he was the first dragon to hatch, he has seen more than any of the other dragons, so that's probably why he became the storyteller. He tells the hatchlings stories every night when they're about to sleep.
Some says that he looks into the soul of every dragon he makes eye contact with; because he always knows when something's wrong or when someone keeps secrets and doesn't tell a soul about it.
Sheo is their kind leader that cares for every one of them, and he will always be their leader.
Shurom loves to be in the company of friends and is known for his kind nature and keeping a level head, even when it's a difficult task at hand.
Some wonder why he is one of the sons of the night; he isn't like other vampires at all. The clan calls him "unwilling vampire who denies his destiny," and they're right. He hates to bite innocent eggs; however, that's not enough to stop him from doing it. Even though he's a fully grown vampire, he's as playful as he was when he was a hatchling. He tends to play all nights long with the vampire hatchlings instead of going out and hunting with the rest of the clan.
He's a story lover too, Sheo always told him stories at bedtime that amazed Shurom and his fellows. They all dreamed to become just like the dragons Sheo told them about. Though this is impossible for Shurom as he is a member of the clan.
Shurom is a social lad, his worst fear is to be alone.
Betydelsen som jag antagligen såg då jag levde i helvetet.
Mitt syfte har sedan sommaren 2009 varit att glömma mitt förflutna. Men sanna låtar som dessa får en att minnas. Folk säger att det kan vara bra att minnas, och sådant man vill glömma går inte att glömma (för man glömmer allt annat som man inte vill glömma istället). Men just nu är det inte mörkret jag minns, det är min styrka om att vägra ge upp som jag minns. Mina ord kanske inte var de mest viljestarka och än mindre peppande för att fortsätta kämpa. Men de orden jag en gång tänkte varje dag fick mig att fortsätta vänta på morgondagen.
Reign of Fire
Kalla det vad ni vill, men jag älskar den där filmen. Så jag kunde inte låta bli att välja den till vår nuvarande uppgift i skolan (vi gör dvd omslag just nu).
When the lights go out you will understand
Efter att ha levt en ganska bortkastad helg har jag nu även klarat av ännu en måndag, vilket känns både bra och dåligt (nu är det ännu en dag närmare tills jag slutar skolan). Läxan som jag har tills imorgon är gjord och jag är redo för att bli förhörd på allt som har med PRO 900 att göra (spenderade för övrigt hela förmiddagen med den kraken och gjorde visitkort till en tjej som jag tror går i foto-trean, så då känner man sig extra säker och behöver inte plugga lika mycket).
Så jag tänker låta den här kvällen gå till precis vad fan jag nu kan vilja göra eftersom läxan är klar. Mest troligt att rita, behöver göra det och är verkligen sugen på att dra igång lite fin musik gjord av Powell och rita tills bara mörkret existerar omkring mig.
Counting the days
iPad + Instagram
Jag väntar på att tiden ska stanna och att allt ska bli fint, precis så som jag vill att det ska va'. Men tiden tycks inte vilja som jag vill, inte heller tycks den tycka att det ska vara så som jag tycker.
Det är min favorit årstid igen och jag känner behovet av att börja tända ljus i mörkret väckas till liv på nytt. Även om denna hösten inte är lika fin som den vi hade förra året så gillar jag denna ändå, kanske lite mindre regn är på beställning. Men regn är härligt när man har en bra bok och en stor kopp varm chocklad.
Grattis på födelsedagen, Sara! Nu får du se till att vara riktigt barnslig sista året du är barn, för om ett år är du vuxen!
Jag skulle rita den, jag började på något annat...
Jag skulle rita klart Arice's högra vinge, men det hände något när jag startade photoshop, jag började på något nytt som vanligt. Bara för att jag är riktigt sugen på att lära mig hur fan det var man ritade manga just nu... Imorgon så, då ska jag försöka hålla mig till "Wai"... Hoppas jag. För jag måste verkligen skärpa mig och rita klart allt så jag kan börja på något nytt och bara ha en-tre bilder "igång" samtidigt. Tio är för mycket.
Blyerts porträtt från 2009
Ursäkta för blänket i delarna på bilden med mest blyerts, dåligt ljus = spotlight riktat på bilden... Kanske dags att ta sig tid att lära sig scannern där nere istället för att fotografera bilderna i dåligt ljus...?
När jag städade klädkammaren tidigare idag hittade jag mitt fullproppade ritblock som jag haft kvar där inne sedan jag målade klart [ Twins of darkness ] och som vanligt kunde jag inte låta bli att bläddra lite i den. Förutom att jag stod och glodde på en del manga saker i den så fastnade jag på denna... Och kom på att jag faktiskt aldrig visat den för någon annan än några släktingar...
Jag gjorde denna när jag hade min största "Davy är bäst"-period under 2009. Den här bilden är första och sista gången som jag ritat honom, för att inte tala om att denna var det första porträttet som jag någonsin ritat. Dock har majoriteten av all blyerts på de mörkaste delarna fastnat på baksidan av pappret som är innan denna i ritblocket (funderar på om jag ska piffa till den lite med tanke på att det saknas så otroligt mycket på sina håll), så den har inte lika stor kontrast mellan de mörka och ljusa delarna som den en gång hade. Men jag är gillar den fortfarande väldigt mycket även fast den blivit lite förstörd. För att inte tala om att jag fortfarande gillar Davy lika mycket nu som jag gillade honom då.
När jag städade klädkammaren tidigare idag hittade jag mitt fullproppade ritblock som jag haft kvar där inne sedan jag målade klart [ Twins of darkness ] och som vanligt kunde jag inte låta bli att bläddra lite i den. Förutom att jag stod och glodde på en del manga saker i den så fastnade jag på denna... Och kom på att jag faktiskt aldrig visat den för någon annan än några släktingar...
Jag gjorde denna när jag hade min största "Davy är bäst"-period under 2009. Den här bilden är första och sista gången som jag ritat honom, för att inte tala om att denna var det första porträttet som jag någonsin ritat. Dock har majoriteten av all blyerts på de mörkaste delarna fastnat på baksidan av pappret som är innan denna i ritblocket (funderar på om jag ska piffa till den lite med tanke på att det saknas så otroligt mycket på sina håll), så den har inte lika stor kontrast mellan de mörka och ljusa delarna som den en gång hade. Men jag är gillar den fortfarande väldigt mycket även fast den blivit lite förstörd. För att inte tala om att jag fortfarande gillar Davy lika mycket nu som jag gillade honom då.
kladd (vänster bild) vs konst (höger bild).
iPad + Sketchbook - av mig / iPad + Draw free - av bror
Jag var snäll igår, bror min fick låna Howl och pennan av mig för att testa att rita på den (jag gissar på att han vill ha antingen en ritplatta som man ser datorskämen i, en dator med touch-skärm eller en iPad nu, haha). Jag förstår inte hur människan kan rita skepp så jävla bra... Det är fan det svåraste som finns att rita, notera att detta kommer ifrån en människa som faktiskt har försökt att rita skepp x antal gånger. Visst äger bror min på att rita skepp och visst tycker ni att han helt klart borde skaffa photoshop och en ritplatta (eller dylikt) för att börja rita dem digitalt också? Och sedan att jag "tvingar" honom att skaffa en blogg eller dA så han kan visa världen sina konstverk? ;D
Eftersom jag var hos tandläkaren igår för att slipa lite på några tänder och för att göra former så de kan göra en ny bettskena åt mig satt jag och ritade i väntrummet... Dock kan jag inte påstå att jag brydde mig så överdrivet mycket om skuggningen, än mindre proportionerna (ansiktet är totalt misslyckat, haha). Målet för mig just nu är att lära mig hur man gör konturer, jag tar proportioner och sådant sedan.
Helt ärligt... Jag tycker min sak ser helt misslyckad ut där bredvid brors båt, haha... Även fast hans bara är en helt otrolig skiss...
Nu kanske ni förstår (förhoppningsvis) varför jag så gärna vill (och har velat i nog ett halvår nu) att bror min ska rita någon söt liten båt som ser ut som om den är med i POTC som jag kan få färglägga digitalt för att träna på att rita vettiga bakgrunder.
I will not fail, I will survive.
Nikon D60 + 50mm
Här sitter jag och har det gött vid mitt skrivbord. Lyssnar på fin musik som jag fann i en fin amv idag (jag älskar att hitta nya bra band). Jag gör två läxor på samma gång - muntliga framträdandet till svenskan som jag har på fredag och planerar en idrottslektion som jag ska hålla i om några veckor med lite tur.
Det känns konstigt att jag är inställd på att inte misslyckas i något ämne mer än vad jag redan gjort. Jag ska inte ha något mer G i mitt betyg, det räcker med att jag misslyckades att bevisa mina kunskaper i matte och fick G även fast jag låg precis under VG, och att jag totalt misslyckades på att försöka nå upp till ett VG i samhällskunskapen även fast jag låg på VG- där med. Men nog är det alltid positivt att vara inställd så. För vem vill misslyckas här i livet? Inte jag.
Och nu ska jag återgå till skrivhäftet, alla papper och mina kartonger som stödorden till talet ska ha hamnat på innan jag går till sängs - förhoppningsvis. Dock måste jag få ned talet till 3-5 minuter långt först (mitt är för nuvarande 13 minuter långt och då har jag tränat två gånger, så med lite till träning får jag nog ned det till 11 minuter när allt "ja", "mm", och "kort sagt" har försvunnit ur det).
Vart försvann det jag en gång hade?
Nikon D60 + 50mm
Jag minns inte exakt när, jag minns inte varför och jag minns inte hur jag började se på nytt.
Det hände i alla fall för nog ett år sedan eller något liknande, kanske ännu längre tillbaka i tiden. Mitt sinne bestämde sig för att det inte längre fanns något för mig att fotografera här i trakterna, det påstod att jag "hade fotograferat allt som går att fotografera". Jag minns att jag bara helt plötsligt tappade motivationen och inspirationen till att fotografera en gång i tiden pga. att jag ansåg att det inte fanns något att fotografera här omkring längre. En stoppkloss sattes ut framför mig helt enkelt.
Nu tänker jag vara ärlig, jag har fotograferat jätte lite den senaste månaden... Det känns väldigt hemskt, speciellt med tanke på att den där stoppklossen jag en gång blev av med är tillbaka... Visst kan jag fortfarande traska ut i hagen och njuta av naturen... För den är fortfarande lika vacker som första gången jag besökte den för många år sedan. Men de senaste gångerna som jag har varit ut där så har jag inte kunnat fotografera så som jag gjorde förr... Varje gång jag nu ser något som mitt öga faller för, säger mitt undermedvetna alltid ifrån "Nej, du har redan fotograferat det där, gå till något annat istället..." och mitt undermedvetna har nog börjat ställa förbannat höga krav på allt jag gör. Bara för att man tar ett steg upp för trappan till att bli bättre så har den bestämt att man måste fortsätta ta ett steg högre upp varje gång man gör något (det är förbjudet att ta ett steg tillbaka eller att stå kvar på samma trappsteg som man redan står på). Vilket känns förjävligt rent ut sagt, jag vill inte känna så... Jag har pratat med andra som känner exakt samma krav med allt de gör, och jag har alltid intalat mig själv att jag aldrig ska fastna där - att jag skapar för att det är vad jag vill göra och vad jag älskar att göra, inte för någon annan dum anledning. Självklart vill jag bli bättre, men inte på det sättet, det ska ta sin tid och helt enkelt inte vara något krav som mitt undermedvetna nu bestämt att det är.
Visst finner jag fina inspirationskällor då och då (som t.ex. lövet på bilden ovan, den kraken släpade jag med mig på slottet vid mitt senaste besök där och den medverkade i många bilder som jag tog), men det är fortfarande inte som förr.
Idag kom jag och tänka på att jag nog haft mitt 50mm objektiv i lite mer än ett år nu, och det kan mycket väl stämma att det var den som hjälpte mig en hel del att komma bort ifrån min inställning till att jag redan har fotograferat allt här i trakterna som går att fotografera... Det objektivet öppnade en helt ny värld av möjligheter för mig på fler än ett sätt... Så jag börjar undra om det är dags att köpa ett nytt objektiv igen, och se ifall en ny värld av möjligheter kan öppnas på nytt för mig igen. Trots allt så är jag fortfarande i behov av ett nytt objektiv... Eftersom jag är nere på två objektiv sedan i vintras då mitt kitobjektiv dog när jag blev inknuffad i tåget.
Jag vill verkligen komma bort ifrån den där gropen av elände och kunna njuta av att fotografera allt jag ser utan att känna att jag redan gjort det.
Old categories
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
