Klicka på bilden eller [ här ] för att komma till bilden om intresset skulle finnas.

Känsliga tittare varnas, bilden kanske inte är så trevlig att se på om man inte råkar tycka att dödvingar är söta när de äter upp någon ifrån insidan och ut.
   Bilden är inspirerad ifrån låten som är in under bilden. Karaktären tillhör bandet Disturbed och låten är gjord av dem också och går under namnet "The infection".

Tillägg gjort andra november tvåtusenelva klockan 16:23; Glömde att säga igår att man måste vara inloggad på dA för att kunna se den här bilden, eftersom knappen för att visa bilden inte kommer upp då man inte är inloggad där.

Ursäkta att det här inlägget blev sent, denna skulle egentligen ha kommit upp igår kväll här på bloggen, men det blev inte så pga. att jag blev förbannat trött redan vid halv tolv.

Häxhatt, film, varm choklad, godis, musik, mörker, DC och demoner, det är fina saker det - som tillsammans blir en lyckad Halloween.

”Det finns saker som varken ord eller rop kan förklara, det finns saker som människan aldrig var menad till att veta… Det fanns en släkt vars döttrar aldrig var menade till att leva på Jordens yta, då demonens blod vilar i deras ådror och kallar på mörkret utan att de själva vet om det...” 

1776
Hennes blick var fäst på orden som hon sakta förde ned i boken, de perfekt raka bokstäverna radade prydligt upp sig sida upp och sida ned över bokens vagt gulfärgade sidor. Illustrationer i form av obeskrivliga varelser, som alla kallade henne galen och häxa på grund av, bröt av sidornas text med betänksamhet. Hon stannade upp efter den sista skrivna meningen för att tänka över vad det var mer som hade hänt i drömmen hon haft under förgående natten.
   Det var drömmar som boken var fylld av, alla drömmar hon någonsin drömt i hela sitt liv som snart skulle öka ännu en siffra så snart midnatten nådde den tysta, stora herrgården. Snart skulle den tretioförsta oktober gry och hon skulle firas på sin sjutton års dag av hela släkten och vänner runt om i byn. Ett vagt leende låg över hennes läppar då hon kom och tänka på det hela, men det försvann lika fort igen när hon återvände till att skriva ned de sista meningarna av sin dröm och skissa upp nattens varelse bredvid ena stycket.
   Så tyst som möjligt för att inte väcka de andra familjemedlemmarna reste hon sig upp och tog tag i stearinljusets gyllene hållare och gick ut ur rummet. Korridoren låg i mörker och endast lågan på det lilla ljuset kastade sig längst med golvet, det nådde inte ens upp till väggarna på vardera sida om henne.

Då hon väl låg i sin stora, kalla, mjuka säng igen och lyssnade till regnet som piskade emot den stora glasdörren som ledde ut till balkongen och emot fönstren som satt på vardera sida om den. För ett ögonblick undrade hon vad för dröm som hon skulle drömma här näst, var det ännu en där hon jagades av en av varelserna som hon kommit att bli så fascinerad av tills hon föll ihop på marken och blev fångad? Eller skulle det vara något helt nytt denna natt? Hon skrockade lätt åt sina egna spekulationer och slöt sakta ögonen som kändes tunga av sömn.

När hon nästa morgon kände solens vaga solstrålar duscha hennes ansikte och de lågt talande rösterna runt omkring henne slog hon sakta upp ögonen, men då hon väl såg sig omkring över de gräddvita väggarna och rosa detaljerna som stod på sina platser i hennes väldigt snålt möblerade rum insåg hon att det inte alls var någon annan där, som hon först hade trott. Smått snopet satte hon sig sakta upp och drog det rosa täcket åt sidan. Kylan i rummet slog emot hennes bara hud på armarna och benen då hon satte ned sina bara fötter på golvet. Gåshuden knottrade sig likt en löpeld sprider sig i en skog och hon huttrade till. Sakta gick hon fram till sin garderob och valde ut passande kläder för festligheterna som skulle ta plats i herrgårdens balsal från eftermiddagen till nattens gryning. Eftersom rosa var hennes favoritfärg så valde hon sin rosa sidenklänning och ett par rosa skor med ganska låg klack. Även smyckena som hon valde att ha fick bli i rosa ädelstenar och diamanter, likaså sidenbandet som hon använde för att hålla ihop en fläta som hon snabbt flätade med smidiga rörelser av sitt långa, lätt vågiga blonda hår.

Klockan på väggen i det stora biblioteket hade precis passerat halv tolv då hon kom in efter att ha vinkat av de sista gästerna. Det ekade fortfarande av liv och rörelse i herrgårdens alla hörn ifrån övriga familjemedlemmar och tjänstefolk, ty än fanns det en hel del kvar som var viktigt att städa upp efter festligheterna.
   Hon slog sig sakta ned på sin plats vid sin bänk och slog upp en ny sida i sin bok. Då hon tagit upp pennan och satt ned den emot det gulnande pappret blev hon alldeles tom inombords. Känslan kom som ett slag emot henne, samma morgon som hon vaknat hade hon inte tänkt på att hon inte hade haft någon dröm under natten som varit, det slog henne nu. Sakta lät hon ändå pennan röra sig över pappret och skrev med bokstäver som tycktes se nedstämda och förtvivlade ut jämfört med allt som hon tidigare skrivit i boken.
   ”Tretioförsta oktober, 1776. – Har varelserna som jag en gång höll kärt i mitt sinne och drömde om varje natt övergivit mig? Detta är min dag. Jag, Elizabeth Drakhaoul, är nu sjutton år och för första gången i hela mitt liv har jag inte drömt om dem. Varför just idag?”
   Pennan landade hjälplöst på bordet då hon släppte taget om den och vände sig om eftersom hon hörde något i rummets bortre ände. Hon for upp på fötterna och stirrade på den svarta skepnaden som stod mitt framför glasdörren som ledde ut på balkongen, trots att hon aldrig sett något liknande då hon var vaken blev hon inte rädd. Personen som började ta ljudlösa steg fram emot henne var för henne inte en främling, de hade setts förr, i en av alla hennes drömmar.
   Då personen bara var ett par steg ifrån henne kom stanken av förruttnelse emot henne, det var nästan som om doften av ruttnande kött, blod och inälvor fräste sönder hennes innandöme i näsan på sin väg till hennes luktsinne. Utan att tänka sig för drog hon sig tillbaka och slog in i bordet så hennes kopp med pennor i föll i golvet med en ljudlig krasch som skar sig emot tystnaden som låg inne i biblioteket.
   Röster i korridoren kom närmare, likaså gjorde deras klampande fotsteg, men hon fick aldrig se sin familjs ansikte igen. Hon fann sig själv i nästa stund intryckt emot personens bröstkorg som blottades bakom de svarta tyg slamsorna som hängde omkring hans kropp. Hennes ögon brände till och tårades av den ruttnande doften som kom ifrån personens kropp och hon kände hur hon fick svårt att andas då luften omkring honom smakade död, precis som alla djuren hon vägrat att äta kött ifrån under hela sitt liv.
   ”Det är dags för oss att ge sig av här ifrån, Eleizitha. Det är dags för oss att bege oss hem…” trots kylan och skorvligheten i rösten så kände hon sig inte rädd, snarare tryggare än vad hon gjort på väldigt länge. Trots att namnet han tilltalat henne med var för henne främmande, kändes det inte fel. Det enda svar hon klarade av att ge var en vag nick och i stunden där på slocknade det fladdrande skenet ifrån ljuset som stod på bordet bakom henne.

Notera att detta endast är första året av historien, det är en omskriven och ganska rejält omgjord version av en novell jag skrev under december 2008 till februari 2009 (men den har fortfarande samma handling som då och majoriteten av personerna i den är fortfarande de samma som de var förr).

Miyu Yühi tillhör inte mig, hon tillhör min vän Dorentina.