Jag besöker våra ställen för att minnas.
Det sista ljuset, den sista dagen, det sista minnet.
"Farväl", kanske är på sin plats att säga. Att det redan har gått ett år är för mig obeskrivligt, förr kändes ett år som en livstid, nu känns det som en månad. Kanske är det så för att allting kretsade i mörker förr och nu på senare tid har allt varit bländant i ljus, vad vet jag - det är bara en teori jag har.
Borde jag kanske göra så som många andra gör? Summera året med det fotografiet som jag gillat mest ifrån varje månad? Och summera det med en illustration som jag gillat mest under årets gång? Jag har svårt att avgöra om jag borde göra det, trots allt känns det ganska tråkigt att göra något sådant eftersom så många gör det.
Kvällen den sista dagen på året är ännu ung. Jag ska roa mig med akvarellfärger tills det är dags att välkommna det nya året.
Lost memories
Photoshop CS + Paint tool SAI - Cora tillhör mig.
Jag behöver fortfarande träna mer på att göra konturer... Om jag hade haft tid hade jag börjat med en ny bild nu på en gång för att fortsätta träna, dock är det inte fallet just nu. Jag har andra bilder som väntar på sin tur att få bli klara.
Stardust - In time and space everything can happen
Helt plötsligt är det för ofta som jag gör små ändringar på designen här på bloggen eller ändrar layouten totalt... Tur är det väl att jag inte gör det lika ofta som på min förra blogg (då bytte jag layout ifrån grund och botten varje vecka). Tyvärr så vantrivdes jag med den gamla sedan december började, därav kände jag att det var ett måste att fixa något nytt snarast möjligast. Lila är fint, så därför fick det bli lila denna gång.
Länkarna finns på så gott som samma ställen (direkt länk till inläggen via rubrikerna, kommentera där den var förr, etc). Det är bara länkarna till min dA och liknande som jag satt ovanför headern den här gången - länken till startsidan dyker upp där bredvid dem om du går in i någon kategori eller går in för att kommentera ett inlägg.
Hoppas den uppskattas, jag gillar den i alla fall. Det är förövrigt jätte kul att sitta och redigera fram stjärnor och galaxer ifrån några fula svarta och vita prickar i Photoshop.
i väntan på min snö.
Det känns som om det var en evighet av år sedan jag faktiskt orkade med något som har med bloggarnas värld att göra. När jag överger den tappar jag tidsbegreppet totalt, jag får helt enkelt svårt att hålla koll på vad det är för dag - jag orkar helt enkelt inte bry mig eller ens se efter.
Jag önskade mig en vit vinter, men det är sommar här. Okey, sommar är att ta i, men det är åtminstone vår här. Snart börjar jag väl nysa och blir liggande med allergin hand i hand, så är det alltid på våren. Jag önskar mig fortfarande en vit vinter, för det är inget fel med att jag fortsätter önska. Jag är en stenbock.
Inspirationen till att skriva har återvänt hand i hand med två av mina absoluta favoritband som Spotify efter tre års tid äntligen har valt att lägga in där.
Jag är poetisk på kvällarna och i drömmarna om nätterna. Under dagarna är jag den som inte får nog av spel och som inte får nog med att se söta animes och härligt fina filmer. Vad är det för liv egentligen? Gå upp, äta något, spela spel eller titta på serier och filmer, sätta sig och skriva till långt in på natten och sedan sova där man fortsätter skriva ned orden på insidan av ögonlocken... Något är det i alla fall, liv vet jag inte om man kan kalla det.
Nu är det min tur att börja leva, nu är det min tid att börja se.
sov till den dagen då vi faktiskt får snö.
För många timmar i Paint Tool SAI, en bild jag ritade till mamma i julklapp. Klicka på bilden för att se den aningen större.
Rawr
En i min klass ville att jag skulle rita en Brachiosaurus till henne, och jag gjorde det. Hon ville att den skulle likna den på de där tröjorna som det står "I'm so freakin' rawrsome" på. Den var kul att rita och hon gillade den, så det är bra nog för mig.
Lite mindre än två timmar i Photoshop CS.
What would you do?
Än en gång önskar jag att tiden inte fanns. Den försvinner trots att jag följer med så gott jag kan. Hur gör den för att vara så snabb?
Imorgon har jag det sista provet och den sista måndagen på min sista hösttermin. Det känns skönt men ändå hemskt, för jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra sedan, när allt som kallas "skola" är slut. Jobba, javisst, det är självklart, men att bli anställd någonstans är en annan femma.
Det känns ändå som om jag har lyckats ganska fint med betygen den senaste tiden, så det är en liten tröst tills jag tar studenten i alla fall. Då behöver jag inte känna mig så överdrivet dålig.
Farväl, nu ska jag försvinna till "min värld" igen. (läs; "Nu ska jag rita")
du är för långt bort, du är för ensam, du är allt.
För att vara helt ärligt så vet jag inte vad som har hänt med mig själv, plötsligt älskar jag något som jag slutade älska för så många år sedan... Jag har flera gånger försökt att återuppta det intresset jag en gång hade, men varje gång har jag misslyckats. Nu har något hänt och jag vet inte vad. Kanske var det något min lärare sade? Kanske var det något de alla orden som stod inprintade på de vita papprena som fick något att väckas till liv igen?
Helt ärligt, så bryr jag mig inte vad som hände - jag är lycklig över att än en gång få älska vad jag aldrig sett på nära håll. Jag är lycklig över att få tankeställare om det som en gång skedde och det som fortfarande sker där ute i det svarta som vi kallar universum.
Det jag aldrig kommer att få vidröra och det som jag aldrig kommer att få se på ifrån riktigt nära håll, himlakropparna där ute runt omkring vår värld kallad Tellus... Gör mig trots all den glädje jag känner då jag ser upp i den svarta himlen som tycks vara så långt borta, så sorgsen att man nästan vill gråta. Jag vill inte bara se de där små prickarna högt ovanför mitt huvud. Jag vill se så mycket mer... Så väldigt mycket mer...
Jag är ganska säker på vad jag önskar mig mer än något annat... Ett riktigt stort och fint teleskop är för mycket att önska. En fin stjärnkikare däremot, det vore något...
ute i det grå, utan ljus, utan mörker.
Bild ett - tjuvtitt på nya layouten, Bild två - en version av min resefolder (urtråkig uppgift kan påpekas)
En helg fylld av läxor (som om jag bad om att inte få ha något liv) och en del filmer där till. Ännu en ny vecka har tagit sin början och jag har svårt att avgöra hurvidare det känns. Allt för ofta står tankarna still och jag kommer inte på vad man bör göra. Ett som är säkert är att jag kommer behöva jobba skiten ur mig för att kunna uppnå resultat denna och nästa vecka. Är det dags att känna pressen mån tro?
Ord
Det spelar ingen roll hur många ord det än finns, känslor och ting som ord inte kan beskriva kommer alltid att finnas till.
Vi väntar på dagen i sömnen om natten och väntar på natten i drömmen om dagen.
Ge aldrig upp.
tiden stannar inte för något, även om du stannar.
Jag vill gömma mig i tider där tiden inte fanns, där allt bara flöt förbi i takt med solens bana över vår himmel. Det hörs klagorop på mig ifrån höger och vänster, vilket får mig att tvivla på om tiden någonsin kommer att räcka till så jag kan göra allt så bra som alla vill. Varför klagar vissa som om det är det enda de kan? Förstår de inte att tiden att leva och vara en överdrivet stor perfektionist inte räcker till om man står i mina skor? Jag som trodde att man kunde se det på mig, men tydligen inte...
Mitt sinne drömmer om dagar där den listan som känns så oändligt lång plötsligt är tom, att mina planer och idéer plötsligt har tagit slut. Undrar allt vad jag gör då. Ber om hjälp att komma på något nytt? Dock tvivlar jag på att min lista någonsin tar slut, mina tankar och fantasier kan inte ens jag själv tygla. Så varför skulle den ta slut rakt upp i det blå? Mitt största problem här i livet är helt enkelt att jag tänker för mycket på det jag önskar komma skall, och tänker på tok för lite på nuet.
Tänk mindre, gör mera, och sluta spela flera tiotals år gamla TV-spel - även om inget går upp emot nostalgi.
The reaper who lost control
Speedpainting gjord i Paint Tool SAI på lite mer än två timmar och Hammerfall som bakgrunds inspiration.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se den i större storlek.
Tänka sig att även jag kan rita fort när jag vill... Detta är den andra bilden nu i år som tagit mindre än fem timmar att rita. Enda anledningen till att jag ritade denna var dels för att jag tyckte att det har ekat här länge nog och för att pappa fyller år imorgon (eller ja, det känns som om det är ovärt att säga imorgon då det bara är dryga 49 minuter kvar på den här dagen, han fyller år den sjunde för att göra det mindre krångligt). Så denna är med andra ord ritad till min pappa.
Dock känner jag mig taskig att jag har så lätt att rita saker till honom och jätte svårt att rita saker till mamma, så jag ska försöka sätta mig på jullovet och rita något till mamma också eftersom jag dumt nog inte lyckades med det i somras när hon fyllde år.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se den i större storlek.
Tänka sig att även jag kan rita fort när jag vill... Detta är den andra bilden nu i år som tagit mindre än fem timmar att rita. Enda anledningen till att jag ritade denna var dels för att jag tyckte att det har ekat här länge nog och för att pappa fyller år imorgon (eller ja, det känns som om det är ovärt att säga imorgon då det bara är dryga 49 minuter kvar på den här dagen, han fyller år den sjunde för att göra det mindre krångligt). Så denna är med andra ord ritad till min pappa.
Dock känner jag mig taskig att jag har så lätt att rita saker till honom och jätte svårt att rita saker till mamma, så jag ska försöka sätta mig på jullovet och rita något till mamma också eftersom jag dumt nog inte lyckades med det i somras när hon fyllde år.
never felt that I belonged
Tiden tickar förbi likt en vind som aldrig vill stå still, jag hinner inte med. Det är dryga två veckor kvar innan jullovet börjar, men de dagarna som är kvar kommer gå för fort ändå. Varför tiden går så fort, vet jag inte, och jag tänker inte slösa bort den lilla tid jag har för att ta reda på det. Snart är jag inte längre arton heller, men ändå känns det som om det var igår som folk ville börja kalla mig för "vuxen".
Trots att tiden inte vill som jag, kan jag ibland inte låta bli att stanna upp och tänka; stanna upp och låta mig själv komma på nya saker jag vill göra även om min lista på saker att göra redan är allt för lång... Egentligen lyssnar jag inte så mycket på Hammerfall annat än när min pappa och bror gör det, men jag har alltid älskat "Last man standing" och klassat den som en av mina favoritlåtar i många års tid. Dock antar jag att mina öron har varit döva tills nu idag när jag gick igenom mina favoriter inne på youtube... För jag har inte sett något annat än fina ord upp tills idag i den låten - men nu ser jag något annat, något som jag gärna vill rita... En dag.
ett andetag i mörkret
Det känns som om det kommer vara ganska tomt och tyst för min del vad gäller vettiga saker här... Med lite tur hinner det kanske komma upp två-tre illustrationer innan jul, men jag har en del bilder och en hel del saker som jag har planerat att göra inför jul och ge bort i julklappar. Så de sakerna kommer jag självklart därav inte publicera här eller någon annan stans även om jag gör klart dem innan jul, de kommer i så fall upp efter jul. Och de bilderna kommer jag prioritera i första hand.
Jag är ytterst peppad på att sätta mig och slå in julklappar redan nu, det är trots allt det bästa jag vet med julen. För att inte tala om att jag älskar de två nya julklappspapprena som jag övertalade mamma att köpa förra veckan, de är jätte fina och jätte inspirerande för mig.
Det kanske är på tiden att redan nu ta med de julklapparna jag har klara hem och slå in så jag kan hålla mig...?
We're the breakdown, I will break ground, on original sin.
Det enda som funnits här på vad vi kallar "blogg", har varit en tystnad, kanske ett eko på sin höjd. Jag har varit uppslukad i tankar och i den finaste, för att inte tala om bästa, fanfiction som jag någonsin läst (och jag har läst mycket fanfiction i mitt förflutna). Mitt liv har helt enkelt haft ett enda syfte sedan i söndags eftermiddag, att läsa.
Under de senaste veckorna har jag blivit den som tröttnat på allt som heter "skola", kanske för att jag bara har missat en dag av skolan än så länge. Men jag lutar snarare åt att anledningen till att jag tröttnat på den orsakas av alla läxor och prov som lärare älskar att slänga på en. Jag är mest troligt inte ensam om att ha tröttnat på skolan, så gott som ingen i min klass gör läxorna längre, jag antar att vi alla har insett att tiden inte räcker till och att det därav inte ens är värt att försöka uppnå resultat.
Men ändå kan jag inte tycka illa om skolan så mycket som jag egentligen vill, för det är en av de få platserna här på vår Jord som jag faktiskt trivs på.
Första advent är förbi, men jag har ännu inte fått upp min stjärna i fönstret som står mörkt i novembers sista mörker. Jag längtar efter att få sitta och slå in julklappar på alla de sätt min hjärna kan komma på att prova. Mitt behov för second hand saker har ökat efter att jag nu gått i skorna jag fick av min mormor i en vecka och en dag. Nu sitter jag dränkt i tankar om nutet, härnäst och morgondagen - jag måste skärpa mig och sluta tänka så mycket.
Under de senaste veckorna har jag blivit den som tröttnat på allt som heter "skola", kanske för att jag bara har missat en dag av skolan än så länge. Men jag lutar snarare åt att anledningen till att jag tröttnat på den orsakas av alla läxor och prov som lärare älskar att slänga på en. Jag är mest troligt inte ensam om att ha tröttnat på skolan, så gott som ingen i min klass gör läxorna längre, jag antar att vi alla har insett att tiden inte räcker till och att det därav inte ens är värt att försöka uppnå resultat.
Men ändå kan jag inte tycka illa om skolan så mycket som jag egentligen vill, för det är en av de få platserna här på vår Jord som jag faktiskt trivs på.
Första advent är förbi, men jag har ännu inte fått upp min stjärna i fönstret som står mörkt i novembers sista mörker. Jag längtar efter att få sitta och slå in julklappar på alla de sätt min hjärna kan komma på att prova. Mitt behov för second hand saker har ökat efter att jag nu gått i skorna jag fick av min mormor i en vecka och en dag. Nu sitter jag dränkt i tankar om nutet, härnäst och morgondagen - jag måste skärpa mig och sluta tänka så mycket.
Pixlarnas härskare kallas för Paint
Jag blev ovän med både mitt käraste Photoshop och Paint Tool SAI tidigare idag, vilket kändes hemskt eftersom jag verkligen ville få något gjort... Så då kom jag på att jag faktiskt haft min nuvarande avatar sedan den tjugofjärde februari 2010, men det är väl antagligen bra att jag har haft samma så pass länge, för då håller folk koll på att det är jag. Därav kom jag fram till att det var dags att göra en ny, lite nogrannare denna gång... Käraste Paint kom till räddningen efter tio år utan att ens se åt dess håll efter att jag hade velat mellan de två skisserna jag haft liggande för att göra en ny avatar av sedan i våras... Den på tjugotvå minuters kladdande var vinnaren och får bli den nya, dock får vi se hur det går med den biten ändå... Jag är inte så insatt i att göra pixel bilder...
Fasornas lakejer [inledningen]
Mörkrets uppvaknande
Över det öde och tomma landskapet på en kontinent som för omvärlden varit osynlig och förlorad i århundraden kastade sig det varma solljuset så skuggorna sträckte sig långa bakom sina skyddande höga klippor. Ur den enorma kratern tillhörande kontinentens vulkan bolmade sig röken upp emot skyn i ett svart ondskefullt moln. Vulkanen som aldrig sov och som aldrig skulle somna hade sin lava glödande het med sitt röda sken dag och natt, det var nästan som om man skulle kalla den det enda levande på den fördärvade kontinenten. Det svarta slottet ett tiotal mil ifrån vulkanen låg lika öde och ensam som vulkanen var, precis som den gjort sedan dess härskare fängslat för så länge sedan.
Ljuden som en människa endast trott sig höra i nattens mörkaste mardrömmar steg ifrån håligheterna som fanns i kontinentens inre. Varelsernas skrin fördärvade himlens blåa oskyldiga färg och dämpades inte då varelsernas skrin blandades med skratten som kunde få eldar att frysa.
”Efter så många år…” rösten ekade i de underjordiska gångarna som lystes upp av de varma floderna som bestod av glödande lava. ”… Efter så många år kan jag knappt bärga mig till dess att jag får döda igen…”
Rösten som talat var hes och skorvlig, trots det påminde den ändå om en kvinnas röst.
”Vi har inte tid för det…” den som yttrat sig först var inte ensam i det mörka rummet djupt in bland alla gångarna i Jordens inre. En annan röst med en kyla i sig som hade kunnat få blodet i ådrorna att frysa till is tog till orda. ”… Vi har annat att ta itu med…”
”De utvalda och draken ska få betala dyrt för det förflutna…” stegen ekade vagt i grottan vars mitt lystes upp av en damm med grönt glödande vatten. Det var ännu en ny röst som talat, en röst med en ovanligt lugn och olycksbådande grov stämma.
”… På vilket sätt är det tänkt att vi ska göra det…?” en fjärde röst steg ifrån mörkret, med en stämma som var rosslig och torr. ”… Vi kan inte döda dem på en gång…”
”Människor har en fallenhet för att hålla sina närmaste väldigt kärt… Vi kan utnyttja det…” orden kom ifrån en femte röst som eftertänksamt tagit till orda, en röst som var tom på känslor.
”Hur vet vi vilka människor som ska vara vårt mål om vi inte vet vem det är vi är efter…?” den vagt kvinnliga rösten lät smått ivrig.
En tystnad uppstod i grottan och endast skrien ifrån varelserna som vistades långt ifrån deras grotta hördes under en lång stund. Vattnet i dammen började puttra och fräsa i ett tonläge som man skulle klassa som högljutt bara för att det var så tyst i övrigt. De vagt släpande stegen närmade sig ifrån fem olika håll i grottans mörker, men ingen av dem trädde ut i det gröna skenet ifrån dammen.
”Så vår herre vet vem en av dem är…” den kvinnliga rösten lät förtjust då vattnet i dammen sakta men säkert lugnade ned sig och en människas silhuett trädde fram.
”En liten tös…?” rösten som var ovanligt lugn var den första som yttrade sig då bilden blev tydlig av den unga kvinnan med de isblåa ögonen. ”… Så oväntat… Jag hade väntat mig män som det alltid varit innan…”
”Vem bryr sig vad det är för något? Huvudsaken är att vi vet vem det är vi ska döda…” den kvinnliga rösten lät än mer ivrig och skorvligheten i hennes röst hade nästan försvunnit helt då den tycktes vant sig att tala igen efter så många tusentals år.
”Hennes ögon…” den kyliga rösten lät vagt bekymrad.
”… Hennes ögon är dömda till att dränkas i hennes patetiska tårar till sista dagen i hennes onödiga liv…” rösten som var tom på känslor tog vid där den förgående misslyckats att fortsätta tala.
”Hon ska få känna smärta likt ingen annan…” rösten som var rosslig och torr skrattade lågt. ”… När hon förlorar de som betyder mest för henne…”
”Hon ska få lida i sina förfäders ställe…” den lugna rösten yttrade sig som på given signal även fast ingen signal givits.
”Yuna… Delgado…” som en person yttrade de alla hennes namn i en vagt väsande viskning som försvann ned emot dammens gröna vattenyta som återspeglade hennes yttre där hon satt ihopsjunken på marken in under ett träd med ögonen fästa på löven högt ovanför hennes huvud som fortfarande var gröna trots att höstens dagar snart var där.
Över det öde och tomma landskapet på en kontinent som för omvärlden varit osynlig och förlorad i århundraden kastade sig det varma solljuset så skuggorna sträckte sig långa bakom sina skyddande höga klippor. Ur den enorma kratern tillhörande kontinentens vulkan bolmade sig röken upp emot skyn i ett svart ondskefullt moln. Vulkanen som aldrig sov och som aldrig skulle somna hade sin lava glödande het med sitt röda sken dag och natt, det var nästan som om man skulle kalla den det enda levande på den fördärvade kontinenten. Det svarta slottet ett tiotal mil ifrån vulkanen låg lika öde och ensam som vulkanen var, precis som den gjort sedan dess härskare fängslat för så länge sedan.
Ljuden som en människa endast trott sig höra i nattens mörkaste mardrömmar steg ifrån håligheterna som fanns i kontinentens inre. Varelsernas skrin fördärvade himlens blåa oskyldiga färg och dämpades inte då varelsernas skrin blandades med skratten som kunde få eldar att frysa.
”Efter så många år…” rösten ekade i de underjordiska gångarna som lystes upp av de varma floderna som bestod av glödande lava. ”… Efter så många år kan jag knappt bärga mig till dess att jag får döda igen…”
Rösten som talat var hes och skorvlig, trots det påminde den ändå om en kvinnas röst.
”Vi har inte tid för det…” den som yttrat sig först var inte ensam i det mörka rummet djupt in bland alla gångarna i Jordens inre. En annan röst med en kyla i sig som hade kunnat få blodet i ådrorna att frysa till is tog till orda. ”… Vi har annat att ta itu med…”
”De utvalda och draken ska få betala dyrt för det förflutna…” stegen ekade vagt i grottan vars mitt lystes upp av en damm med grönt glödande vatten. Det var ännu en ny röst som talat, en röst med en ovanligt lugn och olycksbådande grov stämma.
”… På vilket sätt är det tänkt att vi ska göra det…?” en fjärde röst steg ifrån mörkret, med en stämma som var rosslig och torr. ”… Vi kan inte döda dem på en gång…”
”Människor har en fallenhet för att hålla sina närmaste väldigt kärt… Vi kan utnyttja det…” orden kom ifrån en femte röst som eftertänksamt tagit till orda, en röst som var tom på känslor.
”Hur vet vi vilka människor som ska vara vårt mål om vi inte vet vem det är vi är efter…?” den vagt kvinnliga rösten lät smått ivrig.
En tystnad uppstod i grottan och endast skrien ifrån varelserna som vistades långt ifrån deras grotta hördes under en lång stund. Vattnet i dammen började puttra och fräsa i ett tonläge som man skulle klassa som högljutt bara för att det var så tyst i övrigt. De vagt släpande stegen närmade sig ifrån fem olika håll i grottans mörker, men ingen av dem trädde ut i det gröna skenet ifrån dammen.
”Så vår herre vet vem en av dem är…” den kvinnliga rösten lät förtjust då vattnet i dammen sakta men säkert lugnade ned sig och en människas silhuett trädde fram.
”En liten tös…?” rösten som var ovanligt lugn var den första som yttrade sig då bilden blev tydlig av den unga kvinnan med de isblåa ögonen. ”… Så oväntat… Jag hade väntat mig män som det alltid varit innan…”
”Vem bryr sig vad det är för något? Huvudsaken är att vi vet vem det är vi ska döda…” den kvinnliga rösten lät än mer ivrig och skorvligheten i hennes röst hade nästan försvunnit helt då den tycktes vant sig att tala igen efter så många tusentals år.
”Hennes ögon…” den kyliga rösten lät vagt bekymrad.
”… Hennes ögon är dömda till att dränkas i hennes patetiska tårar till sista dagen i hennes onödiga liv…” rösten som var tom på känslor tog vid där den förgående misslyckats att fortsätta tala.
”Hon ska få känna smärta likt ingen annan…” rösten som var rosslig och torr skrattade lågt. ”… När hon förlorar de som betyder mest för henne…”
”Hon ska få lida i sina förfäders ställe…” den lugna rösten yttrade sig som på given signal även fast ingen signal givits.
”Yuna… Delgado…” som en person yttrade de alla hennes namn i en vagt väsande viskning som försvann ned emot dammens gröna vattenyta som återspeglade hennes yttre där hon satt ihopsjunken på marken in under ett träd med ögonen fästa på löven högt ovanför hennes huvud som fortfarande var gröna trots att höstens dagar snart var där.
Nostalgi melodier
Jag tittar inte på melodifestivalen nu för tiden, det har gått ifrån det bästa som fanns till det sämsta som finns. Det finns så många låtar som jag gillade förr i tiden men som jag har tappat intresset för nu på senare år (antagligen för att min musiksmak ändrats ganska rejält), men det finns fortfarande många låtar som jag tycker är jätte fina (Pontare och Nordman är bland annat några som jag aldrig kommer tröttna på).
Med lite tur har jag lagt upp dem i nästan rätt ordning, från tvåtusen till tvåtusenåtta.
Alone
Det finns egentligen mycket som jag bör göra innan morgondagen gryr, men ändå sitter jag här och tänker, planerar och lyssnar istället. Man kanske skulle kunna säga att jag laddar för att köra igång och börja leva igen, jag känner mig redo för det. Efter att jag ritade klart bilden på Cora igår kväll var det något som vaknade inom mig och jag har insett hur förbannat lat och oduglig jag har varit de senaste veckorna.
Jag har en massa bilder i kameran som jag inte laddat över till datorn än, drygt en halv film och nästan en hel till film kvar att fotografera klart innan december (som det är tänkt). Det känns som om det är på tiden att börja bli lite mer fäst vid att fotografera igen och inte bara otroligt fäst vid att rita (helt ärligt så tror jag att mitt intresse för att rita har växt om mitt intresse för att fotografera, vilket inte känns bra, jag vill ha de båda på delad första plats).
Nu är det dags att sluta drunkna i tankar och ta sig upp på fötterna för att börja leva, tiden stannar inte även fast kroppen och sinnet gör det.
det vi älskar mest är kladd som blir fint.
Cora tillhör mig, men Naruto i sig tillhör Masashi Kishimoto.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se en större version av bilden (rekommenderas).
Detta är nog första gången i världshistorien som jag har två inlägg på rad med samma bild i, en WIP med skissen och detta med det färdiga resultatet i. Jag har haft så kul idag och skiftat mellan att lyssna på fin musik, sett på bleach och ritat, så jag har fått vad jag skulle klassa som skavsår eller ärr på mitt ringfinger för att jag varit så fokuserad.
Ännu bättre blir det när den förvånade känslan att bilden blev bättre än vad man trodde att den skulle bli får en att bli förbannat pepp på att rita sönder fingret ännu mer.
Synd att jag blir bara mer och mer pepp på att rita Cora efter varje gång jag gör det, trots allt så har jag en massa andra bilder som fortfarande ligger... För att inte tala om en massa andra idéer som jag ska göra i första hand.
Klicka på bilden eller [ här ] för att se en större version av bilden (rekommenderas).
Detta är nog första gången i världshistorien som jag har två inlägg på rad med samma bild i, en WIP med skissen och detta med det färdiga resultatet i. Jag har haft så kul idag och skiftat mellan att lyssna på fin musik, sett på bleach och ritat, så jag har fått vad jag skulle klassa som skavsår eller ärr på mitt ringfinger för att jag varit så fokuserad.
Ännu bättre blir det när den förvånade känslan att bilden blev bättre än vad man trodde att den skulle bli får en att bli förbannat pepp på att rita sönder fingret ännu mer.
Synd att jag blir bara mer och mer pepp på att rita Cora efter varje gång jag gör det, trots allt så har jag en massa andra bilder som fortfarande ligger... För att inte tala om en massa andra idéer som jag ska göra i första hand.
Old categories
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
