Fasornas lakejer [inledningen]
Mörkrets uppvaknande
Över det öde och tomma landskapet på en kontinent som för omvärlden varit osynlig och förlorad i århundraden kastade sig det varma solljuset så skuggorna sträckte sig långa bakom sina skyddande höga klippor. Ur den enorma kratern tillhörande kontinentens vulkan bolmade sig röken upp emot skyn i ett svart ondskefullt moln. Vulkanen som aldrig sov och som aldrig skulle somna hade sin lava glödande het med sitt röda sken dag och natt, det var nästan som om man skulle kalla den det enda levande på den fördärvade kontinenten. Det svarta slottet ett tiotal mil ifrån vulkanen låg lika öde och ensam som vulkanen var, precis som den gjort sedan dess härskare fängslat för så länge sedan.
Ljuden som en människa endast trott sig höra i nattens mörkaste mardrömmar steg ifrån håligheterna som fanns i kontinentens inre. Varelsernas skrin fördärvade himlens blåa oskyldiga färg och dämpades inte då varelsernas skrin blandades med skratten som kunde få eldar att frysa.
”Efter så många år…” rösten ekade i de underjordiska gångarna som lystes upp av de varma floderna som bestod av glödande lava. ”… Efter så många år kan jag knappt bärga mig till dess att jag får döda igen…”
Rösten som talat var hes och skorvlig, trots det påminde den ändå om en kvinnas röst.
”Vi har inte tid för det…” den som yttrat sig först var inte ensam i det mörka rummet djupt in bland alla gångarna i Jordens inre. En annan röst med en kyla i sig som hade kunnat få blodet i ådrorna att frysa till is tog till orda. ”… Vi har annat att ta itu med…”
”De utvalda och draken ska få betala dyrt för det förflutna…” stegen ekade vagt i grottan vars mitt lystes upp av en damm med grönt glödande vatten. Det var ännu en ny röst som talat, en röst med en ovanligt lugn och olycksbådande grov stämma.
”… På vilket sätt är det tänkt att vi ska göra det…?” en fjärde röst steg ifrån mörkret, med en stämma som var rosslig och torr. ”… Vi kan inte döda dem på en gång…”
”Människor har en fallenhet för att hålla sina närmaste väldigt kärt… Vi kan utnyttja det…” orden kom ifrån en femte röst som eftertänksamt tagit till orda, en röst som var tom på känslor.
”Hur vet vi vilka människor som ska vara vårt mål om vi inte vet vem det är vi är efter…?” den vagt kvinnliga rösten lät smått ivrig.
En tystnad uppstod i grottan och endast skrien ifrån varelserna som vistades långt ifrån deras grotta hördes under en lång stund. Vattnet i dammen började puttra och fräsa i ett tonläge som man skulle klassa som högljutt bara för att det var så tyst i övrigt. De vagt släpande stegen närmade sig ifrån fem olika håll i grottans mörker, men ingen av dem trädde ut i det gröna skenet ifrån dammen.
”Så vår herre vet vem en av dem är…” den kvinnliga rösten lät förtjust då vattnet i dammen sakta men säkert lugnade ned sig och en människas silhuett trädde fram.
”En liten tös…?” rösten som var ovanligt lugn var den första som yttrade sig då bilden blev tydlig av den unga kvinnan med de isblåa ögonen. ”… Så oväntat… Jag hade väntat mig män som det alltid varit innan…”
”Vem bryr sig vad det är för något? Huvudsaken är att vi vet vem det är vi ska döda…” den kvinnliga rösten lät än mer ivrig och skorvligheten i hennes röst hade nästan försvunnit helt då den tycktes vant sig att tala igen efter så många tusentals år.
”Hennes ögon…” den kyliga rösten lät vagt bekymrad.
”… Hennes ögon är dömda till att dränkas i hennes patetiska tårar till sista dagen i hennes onödiga liv…” rösten som var tom på känslor tog vid där den förgående misslyckats att fortsätta tala.
”Hon ska få känna smärta likt ingen annan…” rösten som var rosslig och torr skrattade lågt. ”… När hon förlorar de som betyder mest för henne…”
”Hon ska få lida i sina förfäders ställe…” den lugna rösten yttrade sig som på given signal även fast ingen signal givits.
”Yuna… Delgado…” som en person yttrade de alla hennes namn i en vagt väsande viskning som försvann ned emot dammens gröna vattenyta som återspeglade hennes yttre där hon satt ihopsjunken på marken in under ett träd med ögonen fästa på löven högt ovanför hennes huvud som fortfarande var gröna trots att höstens dagar snart var där.
Över det öde och tomma landskapet på en kontinent som för omvärlden varit osynlig och förlorad i århundraden kastade sig det varma solljuset så skuggorna sträckte sig långa bakom sina skyddande höga klippor. Ur den enorma kratern tillhörande kontinentens vulkan bolmade sig röken upp emot skyn i ett svart ondskefullt moln. Vulkanen som aldrig sov och som aldrig skulle somna hade sin lava glödande het med sitt röda sken dag och natt, det var nästan som om man skulle kalla den det enda levande på den fördärvade kontinenten. Det svarta slottet ett tiotal mil ifrån vulkanen låg lika öde och ensam som vulkanen var, precis som den gjort sedan dess härskare fängslat för så länge sedan.
Ljuden som en människa endast trott sig höra i nattens mörkaste mardrömmar steg ifrån håligheterna som fanns i kontinentens inre. Varelsernas skrin fördärvade himlens blåa oskyldiga färg och dämpades inte då varelsernas skrin blandades med skratten som kunde få eldar att frysa.
”Efter så många år…” rösten ekade i de underjordiska gångarna som lystes upp av de varma floderna som bestod av glödande lava. ”… Efter så många år kan jag knappt bärga mig till dess att jag får döda igen…”
Rösten som talat var hes och skorvlig, trots det påminde den ändå om en kvinnas röst.
”Vi har inte tid för det…” den som yttrat sig först var inte ensam i det mörka rummet djupt in bland alla gångarna i Jordens inre. En annan röst med en kyla i sig som hade kunnat få blodet i ådrorna att frysa till is tog till orda. ”… Vi har annat att ta itu med…”
”De utvalda och draken ska få betala dyrt för det förflutna…” stegen ekade vagt i grottan vars mitt lystes upp av en damm med grönt glödande vatten. Det var ännu en ny röst som talat, en röst med en ovanligt lugn och olycksbådande grov stämma.
”… På vilket sätt är det tänkt att vi ska göra det…?” en fjärde röst steg ifrån mörkret, med en stämma som var rosslig och torr. ”… Vi kan inte döda dem på en gång…”
”Människor har en fallenhet för att hålla sina närmaste väldigt kärt… Vi kan utnyttja det…” orden kom ifrån en femte röst som eftertänksamt tagit till orda, en röst som var tom på känslor.
”Hur vet vi vilka människor som ska vara vårt mål om vi inte vet vem det är vi är efter…?” den vagt kvinnliga rösten lät smått ivrig.
En tystnad uppstod i grottan och endast skrien ifrån varelserna som vistades långt ifrån deras grotta hördes under en lång stund. Vattnet i dammen började puttra och fräsa i ett tonläge som man skulle klassa som högljutt bara för att det var så tyst i övrigt. De vagt släpande stegen närmade sig ifrån fem olika håll i grottans mörker, men ingen av dem trädde ut i det gröna skenet ifrån dammen.
”Så vår herre vet vem en av dem är…” den kvinnliga rösten lät förtjust då vattnet i dammen sakta men säkert lugnade ned sig och en människas silhuett trädde fram.
”En liten tös…?” rösten som var ovanligt lugn var den första som yttrade sig då bilden blev tydlig av den unga kvinnan med de isblåa ögonen. ”… Så oväntat… Jag hade väntat mig män som det alltid varit innan…”
”Vem bryr sig vad det är för något? Huvudsaken är att vi vet vem det är vi ska döda…” den kvinnliga rösten lät än mer ivrig och skorvligheten i hennes röst hade nästan försvunnit helt då den tycktes vant sig att tala igen efter så många tusentals år.
”Hennes ögon…” den kyliga rösten lät vagt bekymrad.
”… Hennes ögon är dömda till att dränkas i hennes patetiska tårar till sista dagen i hennes onödiga liv…” rösten som var tom på känslor tog vid där den förgående misslyckats att fortsätta tala.
”Hon ska få känna smärta likt ingen annan…” rösten som var rosslig och torr skrattade lågt. ”… När hon förlorar de som betyder mest för henne…”
”Hon ska få lida i sina förfäders ställe…” den lugna rösten yttrade sig som på given signal även fast ingen signal givits.
”Yuna… Delgado…” som en person yttrade de alla hennes namn i en vagt väsande viskning som försvann ned emot dammens gröna vattenyta som återspeglade hennes yttre där hon satt ihopsjunken på marken in under ett träd med ögonen fästa på löven högt ovanför hennes huvud som fortfarande var gröna trots att höstens dagar snart var där.
Lina- my art & my life
Vilken spännande inledning! Är det du som kommit på den?:o
sv: Ååh tusen tack söta du! haha har också en sån lista "ååh en sån skulle jag vilja rita" "sådär skulle jag vilja kunna rita" haha den blir super lång efter ett tag! men antar att det bara är att försöka nöta av den i små steg! :D
Lina- my art & my life
sv: ahhaa, ååh så spännande! och att du hållit på med den så länge. Det är äkta tålamod!:D
Vet du vad? Vi får helt enkelt önska oss lite egen fri tid i jul! så att vi kan iallafall kunna stryka en sak på listan (för att sedan skriva dit en ny, haha!)
Helena
Ville bara säga att jag brukar läsa din blogg men är dålig på att kommenterar :)
Old categories
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
svar,
Tack så hemskt mycket! :}