Det känns som om det var en evighet av år sedan jag faktiskt orkade med något som har med bloggarnas värld att göra. När jag överger den tappar jag tidsbegreppet totalt, jag får helt enkelt svårt att hålla koll på vad det är för dag - jag orkar helt enkelt inte bry mig eller ens se efter.
   Jag önskade mig en vit vinter, men det är sommar här. Okey, sommar är att ta i, men det är åtminstone vår här. Snart börjar jag väl nysa och blir liggande med allergin hand i hand, så är det alltid på våren. Jag önskar mig fortfarande en vit vinter, för det är inget fel med att jag fortsätter önska. Jag är en stenbock.

Inspirationen till att skriva har återvänt hand i hand med två av mina absoluta favoritband som Spotify efter tre års tid äntligen har valt att lägga in där.
   Jag är poetisk på kvällarna och i drömmarna om nätterna. Under dagarna är jag den som inte får nog av spel och som inte får nog med att se söta animes och härligt fina filmer. Vad är det för liv egentligen? Gå upp, äta något, spela spel eller titta på serier och filmer, sätta sig och skriva till långt in på natten och sedan sova där man fortsätter skriva ned orden på insidan av ögonlocken... Något är det i alla fall, liv vet jag inte om man kan kalla det.

Nu är det min tur att börja leva, nu är det min tid att börja se.