För att vara helt ärligt så vet jag inte vad som har hänt med mig själv, plötsligt älskar jag något som jag slutade älska för så många år sedan... Jag har flera gånger försökt att återuppta det intresset jag en gång hade, men varje gång har jag misslyckats. Nu har något hänt och jag vet inte vad. Kanske var det något min lärare sade? Kanske var det något de alla orden som stod inprintade på de vita papprena som fick något att väckas till liv igen?
   Helt ärligt, så bryr jag mig inte vad som hände - jag är lycklig över att än en gång få älska vad jag aldrig sett på nära håll. Jag är lycklig över att få tankeställare om det som en gång skedde och det som fortfarande sker där ute i det svarta som vi kallar universum.



Det jag aldrig kommer att få vidröra och det som jag aldrig kommer att få se på ifrån riktigt nära håll, himlakropparna där ute runt omkring vår värld kallad Tellus... Gör mig trots all den glädje jag känner då jag ser upp i den svarta himlen som tycks vara så långt borta, så sorgsen att man nästan vill gråta. Jag vill inte bara se de där små prickarna högt ovanför mitt huvud. Jag vill se så mycket mer... Så väldigt mycket mer...
   Jag är ganska säker på vad jag önskar mig mer än något annat... Ett riktigt stort och fint teleskop är för mycket att önska. En fin stjärnkikare däremot, det vore något...