Nikon D60 + 50mm

Jag minns inte exakt när, jag minns inte varför och jag minns inte hur jag började se på nytt.
   Det hände i alla fall för nog ett år sedan eller något liknande, kanske ännu längre tillbaka i tiden. Mitt sinne bestämde sig för att det inte längre fanns något för mig att fotografera här i trakterna, det påstod att jag "hade fotograferat allt som går att fotografera". Jag minns att jag bara helt plötsligt tappade motivationen och inspirationen till att fotografera en gång i tiden pga. att jag ansåg att det inte fanns något att fotografera här omkring längre. En stoppkloss sattes ut framför mig helt enkelt.
   Nu tänker jag vara ärlig, jag har fotograferat jätte lite den senaste månaden... Det känns väldigt hemskt, speciellt med tanke på att den där stoppklossen jag en gång blev av med är tillbaka... Visst kan jag fortfarande traska ut i hagen och njuta av naturen... För den är fortfarande lika vacker som första gången jag besökte den för många år sedan. Men de senaste gångerna som jag har varit ut där så har jag inte kunnat fotografera så som jag gjorde förr... Varje gång jag nu ser något som mitt öga faller för, säger mitt undermedvetna alltid ifrån "Nej, du har redan fotograferat det där, gå till något annat istället..." och mitt undermedvetna har nog börjat ställa förbannat höga krav på allt jag gör. Bara för att man tar ett steg upp för trappan till att bli bättre så har den bestämt att man måste fortsätta ta ett steg högre upp varje gång man gör något (det är förbjudet att ta ett steg tillbaka eller att stå kvar på samma trappsteg som man redan står på). Vilket känns förjävligt rent ut sagt, jag vill inte känna så... Jag har pratat med andra som känner exakt samma krav med allt de gör, och jag har alltid intalat mig själv att jag aldrig ska fastna där - att jag skapar för att det är vad jag vill göra och vad jag älskar att göra, inte för någon annan dum anledning. Självklart vill jag bli bättre, men inte på det sättet, det ska ta sin tid och helt enkelt inte vara något krav som mitt undermedvetna nu bestämt att det är.
   Visst finner jag fina inspirationskällor då och då (som t.ex. lövet på bilden ovan, den kraken släpade jag med mig på slottet vid mitt senaste besök där och den medverkade i många bilder som jag tog), men det är fortfarande inte som förr.

Idag kom jag och tänka på att jag nog haft mitt 50mm objektiv i lite mer än ett år nu, och det kan mycket väl stämma att det var den som hjälpte mig en hel del att komma bort ifrån min inställning till att jag redan har fotograferat allt här i trakterna som går att fotografera... Det objektivet öppnade en helt ny värld av möjligheter för mig på fler än ett sätt... Så jag börjar undra om det är dags att köpa ett nytt objektiv igen, och se ifall en ny värld av möjligheter kan öppnas på nytt för mig igen. Trots allt så är jag fortfarande i behov av ett nytt objektiv... Eftersom jag är nere på två objektiv sedan i vintras då mitt kitobjektiv dog när jag blev inknuffad i tåget.
   Jag vill verkligen komma bort ifrån den där gropen av elände och kunna njuta av att fotografera allt jag ser utan att känna att jag redan gjort det.