Del ett (Tidlösa ord) | Del två (Levande ting, bortglömda minnen)

---

En väg emot ingenstans, en väg som tycks ha tappat sitt eget minne om vad den en gång var och vart den en gång tänkt gå. Ett lager av snö, mycket tunt och ändlöst glittrande i solens kalla solstrålar, det är vad som täcker den och hindrar den ifrån att bli upptäckt.
   En väg emot slutet, där tiden stannat av och minnen bevarats längst resans gång. Själar som en gång begravdes i form av aska eller ben, har radats upp på led längst med dess sken. Minnen som de långa, massiva och praktfulla varelserna har bevarat i sina skuggors djupaste vrå, i hopp om att kunna dölja vad som skedde igår. Dessa minnen återspeglas i en doft som är renare än renast och oskyldigare än den vita färgen hos snön.
   En väg emot vad som varit, där inget är som det du känner till och kallar vardag. Dess sken som en gång fördärvades av varelserna kallade människor, dessa som tog över dess jag och gjorde dess själ och allt omkring denne till ett det. Förvrängd, förträngd och förfallen – det är allt dess sinne känner. En hämnd som bränner likt den isande snön, då dess sinne är i en bortdomnad dvala, en frusen dvala som inte tycks ha någon början, inte något slut.
   En väg emot det förflutna, där stunder som varit åter igen försöker ta tillbaka och återforma det som en gång var deras. Det som en gång var allt, det som en gång var verkligheten – innan de kom, innan de tog, och innan de drog. En väg emot det förflutna, där allt försöker förbli som det en gång var.