Del ett finns här

---

I en av alla rader som höga, ändlöst långa och trånga sträcker sig fram längst med det inre av allt vi känner. Hyllor, täckta av det sträva men ändå mjuka gråa lagret ludd, och böcker, i ett ändlöst antal radar prydligt upp sig och ser ned i det trånga utrymmet emellan raderna.
   Det viskar och tisslar, ord som saknar sammanhang och mening i sorlet så man undrar vart man hamnat. En tystnad som bryts av då en av de äldsta stiger av. Utmattad och döende hamnar denne på en piedestal i det inres hjärta.
   Dess bruna yttre som skiftar i svart och kantats prydligt med guld, rör sig sakta upp och ned i vaga andetag. Orden är borta sedan länge och ytan som en gång varit slät och fin, är nu sträv, med en vag doft av lin. De tomma sidorna inom dess en gång hårda yttre är mjuka och klena av år, tomma på allt förutom enstaka andetag på rad.
   Varför den finns och varför den skapades har den sedan länge glömt, den vet helt enkelt inte vem den är. Än mindre vem den var.
   Utan mening om hur och varför, finns det inte längre någon mening att leva på en ständig balansgång över en mur. Dess livs glöd är död och dess vilja att kämpa har förlist i en böljande storm av år. Som åskådare till den äldstes död, blir man medveten om att en del av ens eget liv är borta.
   Det är i ens sinne som minnen förvaras och i ens aska av det bortglömda som fantasin föds på nytt.