Träning med akvarellpennor.

Jag har aldrig varit så begåvad vad gäller att måla med akvarellpennor (personligen är jag mer för akvarellfärger)... Så man måste väl passa på att öva då och då. Jag avskyr hur bakgrunden blev, men jag gillar att jag lyckades bättre med hans fjäll än vad jag hade hoppats på att jag skulle göra. Nästa gång ska jag nog göra en kines utan bakgrund, det blev så kladdigt med, haha.
   Denna har för övrigt varit klar väldigt länge nu, så förlåt mig så hemskt mycket att jag inte lagt upp den tidigare.

"Varför är det så svårt?" - det är en bra fråga må jag säga. Och det är just vad jag undrar mer än något annat ibland.
   Varför är det så svårt att lyckas rita så pass bra så man faktiskt ser vilken karaktär det är som jag har försökt att rita? - är hur min varför-fråga lyder just nu.

Det kanske går bättre om jag sätter mig och blir totalt flummig och tränar på att rita chibis istället... Jag tror faktiskt att jag kom på en sjukt kul bild för någon timma sedan, haha. Ryuuk + Break = det kan nog bli något askul av det...
   På tal om Break... Jag tänker nog droga sönder att rita honom i framtiden. Har kollat runt efter bilder på honom, och det var väldigt snålt på det i illustrations väg (men i överflöd vad gäller cosplay bilder)... Så det vore väl fint om jag bidrar lite till att öka antalet bilder som finns på honom inne på dA? Trots allt... Han har gjort sig väl värd att vara på en delad förstaplats i form av en av mina favoritkaraktärer. (:

För varje ord som jag skriver ned och för varje tanke som faller mig in, så finns det inget som någon annan skulle förstå. Det finns så många ord att välja på, men inget ord är fint nog. Är det då man hittar på sitt alldeles egna ord?

Och hej till blogg.se-appen som tydligen fått en liten uppdatering. Det är fortfarande mycket jobb kvar med den, ser jag. Klart som fan att jag vill välja kategori på inlägg som man skriver i den...

Godkväll, äntligen så lever jag igen. Dock är det något som inte har märkts här (jag gissar på att åtminstone en person trott att jag har varit död sedan jag skrev här sist), jag ska skärpa mig snarast - jag lovar.

Med en tumme som jag nog har råkat bita aningen för hårt i och en underläpp som droppar blod, känns det fint att det här lovet snart är slut. Jag behöver dagarna som de ska vara igen. Jag antar att jag helt enkelt tar mig friheten till att göra allt som jag inte borde göra och skiter i det jag borde göra när jag har lov. De går aldrig som de var tänkta att ske. Egentligen så undrar jag om något är menat att gå så som det var planerat, för mig är det ett mål som är omöjligt att uppnå i alla fall.
   Jag har ett stort behov av att rita, men jag är inte i kapabel till att få ned något av allt jag ser. Dagsljuset vill mig inte väl och jag har än att återfinna inspirationen som jag förlorade under tvåtusenelva (jag trodde faktiskt att inpsirationen skulle komma tillbaka fort, med tanke på att jag log så få timmar in på året kallat tvåtusentolv).

Jag borde gå allt till mötes, istället för att bara sitta och vänta... Snarast möjligast.

"Det är min dag idag", det brukar jag säga, men sedan kommer jag på att det är andras dag också. Trots det fortsätter jag att tänka så. Trots att jag har hatat "min dag" sedan jag var tolv.
   Motvilligt tänker jag erkänna att jag gillade "min dag idag" mer än vad jag gillat någon av "mina dagar" från och med tvåtusenfem. Det är mycket finare när dagen inte behandlas på något speciellt sätt, att man bara tar den som den kommer och går. För vad är det för speciellt med "ens alldeles egna dag" egentligen?

Nikon D60 + 60mm

Det är ett nytt år, vilket är något som (förhoppningsvis) ingen har missat (med tanke på att jag är medveten om det). Jag är tre dagar försent ute med att säga "Gott nytt år!", åtminstone så skrev jag "Happy new year everyone, and to all a good night!" inne på twitter.



Jag log faktiskt, den där natten mellan den sista dagen av tvåtusenelva och den första dagen på tvåtusentolv. Än vet jag inte varför, allt jag vet är att helt plötsligt kändes allt så jävla bra. Jag har inte gillat året kallat tvåtusenelva, det var ett hemskt år. Min inspiration till att fotografera var som bortblåst och jag hade sällan lust till att ta mig tid att fotografera...
   Däremot ritade jag en massa, mer än vad jag gjort sedan jag ritade en bild varje dag för att träna skiten ur mig på att verkligen bli bättre, men det är få av de bilderna som jag faktiskt gillar... Av tjugofyra bilder som mitt galleri på dA blivit påfyllt av under förra året är det bara sju bilder som jag blev sjukt nöjd med. Sedan kan vi även lägga till ännu en bild som jag aldrig lade upp på dA som jag gillar jätte mycket också, så då helt plötsligt blev det totalt åtta bilder ifrån tvåtusenelva som jag verkligen gillar.

Just nu spinner jag stora nät av planer, likt en spindel som bygger upp sitt nästan osynliga nät i en buske för att fånga en ensam fluga till lunch. Jag drömmer om dagen då jag har hittat ett sätt som är mitt, ett sätt som jag helt enkelt får kalla för "min". Man skulle kunna uttrycka sig som att ett av mina mål med året kallat tvåtusentolv är att ha min egen stil då året rinner ut emot sitt slut för att välkomna vad det än är som kommer här näst.

Nikon D60 + 55-200mm - Tyvärr handhållet och korta slutartider trots att det hade blivit finare med långa.

Det sista ljuset, den sista dagen, det sista minnet.
   "Farväl", kanske är på sin plats att säga. Att det redan har gått ett år är för mig obeskrivligt, förr kändes ett år som en livstid, nu känns det som en månad. Kanske är det så för att allting kretsade i mörker förr och nu på senare tid har allt varit bländant i ljus, vad vet jag - det är bara en teori jag har.
   Borde jag kanske göra så som många andra gör? Summera året med det fotografiet som jag gillat mest ifrån varje månad? Och summera det med en illustration som jag gillat mest under årets gång? Jag har svårt att avgöra om jag borde göra det, trots allt känns det ganska tråkigt att göra något sådant eftersom så många gör det.
   
Kvällen den sista dagen på året är ännu ung. Jag ska roa mig med akvarellfärger tills det är dags att välkommna det nya året.

Photoshop CS + Paint tool SAI - Cora tillhör mig.

Ursäkta att jag lessnade ganska rejält på plankorna till höger i bilden där på slutet, jag ville bara få dem klara så jag orkade inte bry mig så mycket om dem. Jag kanske får för mig att göra om dem någon gång i framtiden, man vet aldrig.
   Jag behöver fortfarande träna mer på att göra konturer... Om jag hade haft tid hade jag börjat med en ny bild nu på en gång för att fortsätta träna, dock är det inte fallet just nu. Jag har andra bilder som väntar på sin tur att få bli klara.

Det är vår, trots det sitter jag fortfarande och önskar. Jag sitter fortfarande och väntar. Detta är ingen vinter, detta är inte december. Jag önskade mig min regnbågssnö, jag önskade mig snö som räckte mig upp till knäna åtminstone. De önskningarna var tydligen för många och för svåra för att vår moder Jord skulle kunna uppnå.

Har du feber? Mår du dåligt? Har du ont någonstans?
   Frågar jag, men jag behöver inte få något svar, för jag vet att hon svarar ja på alla tre, men hon vägrar säga mer än de två vaga bokstäverna som inte ens förklarar början på vad någon kan känna.



Jag önskar mig ditt bästa, jag önskar mig att du blir bra igen. Det är mycket "jag" och mycket "du", men det är så det ska vara. Ibland känner jag mig ensam med dig och det du känner. Det är dags för resten av världen att också öppna ögonen, att öppna öronen... Börja se dig... Börja höra dig.

Maybe it's time to get TTS started?

Helt plötsligt är det för ofta som jag gör små ändringar på designen här på bloggen eller ändrar layouten totalt... Tur är det väl att jag inte gör det lika ofta som på min förra blogg (då bytte jag layout ifrån grund och botten varje vecka). Tyvärr så vantrivdes jag med den gamla sedan december började, därav kände jag att det var ett måste att fixa något nytt snarast möjligast. Lila är fint, så därför fick det bli lila denna gång.

Länkarna finns på så gott som samma ställen (direkt länk till inläggen via rubrikerna, kommentera där den var förr, etc). Det är bara länkarna till min dA och liknande som jag satt ovanför headern den här gången - länken till startsidan dyker upp där bredvid dem om du går in i någon kategori eller går in för att kommentera ett inlägg.

Hoppas den uppskattas, jag gillar den i alla fall. Det är förövrigt jätte kul att sitta och redigera fram stjärnor och galaxer ifrån några fula svarta och vita prickar i Photoshop.

Det känns som om det var en evighet av år sedan jag faktiskt orkade med något som har med bloggarnas värld att göra. När jag överger den tappar jag tidsbegreppet totalt, jag får helt enkelt svårt att hålla koll på vad det är för dag - jag orkar helt enkelt inte bry mig eller ens se efter.
   Jag önskade mig en vit vinter, men det är sommar här. Okey, sommar är att ta i, men det är åtminstone vår här. Snart börjar jag väl nysa och blir liggande med allergin hand i hand, så är det alltid på våren. Jag önskar mig fortfarande en vit vinter, för det är inget fel med att jag fortsätter önska. Jag är en stenbock.

Inspirationen till att skriva har återvänt hand i hand med två av mina absoluta favoritband som Spotify efter tre års tid äntligen har valt att lägga in där.
   Jag är poetisk på kvällarna och i drömmarna om nätterna. Under dagarna är jag den som inte får nog av spel och som inte får nog med att se söta animes och härligt fina filmer. Vad är det för liv egentligen? Gå upp, äta något, spela spel eller titta på serier och filmer, sätta sig och skriva till långt in på natten och sedan sova där man fortsätter skriva ned orden på insidan av ögonlocken... Något är det i alla fall, liv vet jag inte om man kan kalla det.

Nu är det min tur att börja leva, nu är det min tid att börja se.