Vem är du? Vilka är ni?

För att det kanske har glömts bort med tiden som passerat och jag har nog i övrigt aldrig riktigt presenterat mig...

 

 

Mitt namn är Caroline Wahlberg, dock är det nog fler personer som känner mig som antingen Caius, Vazchu eller Vaz (och en handfull som Casowa) och jag kom till denna jord på trettondag jul i januari 1993. Jag befinner mig på en plats kallad Uppland, mer specifikt på en plats i Uppsala och Stockholms-trakterna. Är något av en ensamvarg på samma gång som jag inte är det, älskar egentligen att umgås med folk som jag trivs ihop med. Den kombinationen kanske låter lite konstig ja, tyvärr är det så att jag råkar tydligen bara bo på fel plats och har ganska långt till majoriteten av mina vänner, så enkelt är läget och sådan otur har jag.

   Mina intressen är väldigt många och väldigt varierande... Det finns å visso en del ting som jag endast brukar benämna med ett simpelt men ändå väldigt beskrivande ord. Jag älskar att skapa. Det är något som jag gör på mer än ett sätt och jag gillar att prova på sådant som jag aldrig gjort tidigare. De största delarna är fotografera, illustrera och skriva, men utöver det så kommer även att sy och att göra handbundna böcker väldigt mycket också.

   Jag har en förkärlek till drakar, demoner, böcker (speciellt gamla sådana som är åtminstone 70 år gamla, men även sådana som jag läser), film, musik, teater, universum, spel, historia, japansk kultur, religion i vissa fall, mytologi och gamla platser eller ting med fin historia eller fina betydelser. Kanske bör jag nämna anime, manga, cosplay och konvent också, dock är de ting som jag klassar under "japansk kultur" och att skapa... De hör alla ihop.

   För att göra nyfikna människor besvikna kommer jag inte nämna några favoriter av något, för en sådan lista skulle bli allt för lång. Kanske någon annan gång, för att ge någon lite tröst.

 

 

Jag har fotograferat sedan jag var tolv år, dock blev det väl inte "på riktigt" förens jag gick i åttan och fick min första egna mobil med en liten halvdålig kamera i. Dock kallar jag inte det "på riktigt" heller, med den blev det helt enkelt bara en daglig vana att faktiskt fotografera något. Våren 2009 kom min vän och första egna kamera in i mitt liv, Nikon D60 heter han... Och den lillen har vart min följeslagare sedan dess.

   Längst med vägen av år som passerat förbi har vi fått sällskap av föräldrarnas gamla Canon EOS 700 som jag återupplivade under 2011 om jag inte missminner mig helt och hållet. Noteras går att göra att EOS 700 är att tacka för att jag blev intresserad av att fotografera ifrån första början, för den kraken har följt mitt liv sedan innan jag själv ens minns vad som hände om dagarna. Jag vill minnas att jag tyckte att han var cool och att jag var grinig över att jag knappt fick peta på honom då jag var yngre (jag kunde ju råka ha sönder honom, såklart).

   Nästa lillplutt att bli en del av familjen var lilla Olympus Trip 35, min första egna kompaktkamera, och ja en analog sådan var ett måste. Han är så fin och trevlig att jag inte kunde låta bli att köpa honom.

   Ett halvår dröjde ungefär efter att jag skaffade Trip och så kom allra finaste Olympus OM-2 och blev en del av vår växande familj. Vi behövde en dam att hålla koll på herrarna.

   Ungefär ett år hann att passera innan nästa kom till familjen, då en Polaroid Automatic 100 Land Camera som jag fick i studentpresent. Kan dock erkänna att jag egentligen aldrig har fotograferat med den stackaren, allt jag vet är att han ska vara och låter som att han mår som han ska... Att hitta batterier eller att "bygga om" honom är det som kört ihop sig, samt att hitta film. Sorgligt nog är ju analog fotografering döende, speciellt Polaroidernas tid i denna värld.

   Efter bara ett par månader så kom två små finingar på samma dag, och jag var inte ens hemma när de gjorde det (jag var i sanningens ord uppe i Sundsvall då och när jag kom hem väntade dem på mig), Canon FTb QL och Nikon EM. Även de har i och för sig inte blivit "rastade" än, har inte kommit mig för att skaffa nya batterier till dem tyvärr. Men en dag skall det ske, de skriker om att få bli älskade igen.

   Senaste lilla grabben till familjen är ännu en kompaktkamera, denna gång en digital sådan vid namn Canon Powershot G16 (eller Yoite, som min heter). Han blev en del av familjen i slutet av 2013 och är den som har följt med på konvent sedan dess samt den som har till uppgift att hjälpa till med wip bilder på mina cosplays samt kanske någon vardagsbild då och då.

 

Och jag får nog fortsätta drömma och önska mig en Nikon D800 som sällskap ett bra tag till, för det är nästa familjemedlem hoppas jag på... Även om det vore fint med några (många) fler polaroider, någon härlig gammal Minolta, Pentax och Kodak också. För tro det eller ej, många gånger föredrar jag att fotografera med analoga kameror. Varför skulle jag annars ha sex analoga kameror och endast två digitala?

 

... Detta är vilka vi är.. Vilka är ni?


... För att vi försvann.

Det var ett år sedan, mer än ett år sedan, som jag senaste gången satte mig ned och skrev något här. Varför, det kan man undra... Svara, tänker jag inte göra... För det finns nog inget svar att ge och om det fanns något svar hade det nog varit ett löjligt sådant som ni ändå inte skulle vilja höra.
 
 
När jag nu tittar tillbaka på minnen från förr och inser att jag bara behöver gå tre mappar tillbaka på datorn, till mapp 137 närmare bestämt, innan man är tillbaka på någon solig dag som existerade för ungefär ett år sedan... Så inser jag hur mycket jag har låtit gå förlorat. Vad hände med oss, min vän? Det där "vi två mot världen" försvann tydligen trots allt... Var det för att det där "vi" blev fler än planerat...? Delvis... Dock ska vi nog placera all skuld på mig, som inte tog alla chanser som fanns och alla stunder som skulle ha bevarats... Varför...?
 
Förlåt mig, snälla. Jag älskar dig, jag älskar er alla. Ge mig en chans till, låt oss skapa igen. Låt allt bli som förr... Precis så som jag minns det... Precis så som jag älskade att ha det.
 
Jag vill se världen, med er och ingen annan.
  

... För att ta igen alla minnen som vi haft och alla minnen som vi kommer att ha. För allt det där fina och lite till.


att stå ensam kvar då alla andra drar.

 
Idag är det sista dagen på Work Express, himlen grät och Titanic förliste.
"Jag gråter."
När jag tänker på Work Express... Mitt hjärta har krossats när jag tänker på att det är sista dagen på Work Express.
Varje ögonblick som passerar känns som en evighet. Den här melankoliska känslan inom mig vill inte avta,
efter att jag log mot någon på bussen som inte log tillbaks.
Sedan såg jag solen lysa upp horisonten.
"Hihihi... Ehhh..." - därför måste vi vara kärleksfulla idag, för en sekt lämnar man aldrig.
Lös det!
 
~Av en grupp människor som vistats tillsammans under en och en halv månads tid.

minnet var det som vi ville spara.

Jag satt där de sista tio minuterna av 2012 och första tio minuterna av 2013 och tänkte att jag skulle göra allt det där som jag inte riktigt orkat ta mig ann att göra än... Som att få ordning på den här bloggen en gång för alla, få den att bli ungefär så som den var på den tiden då den kunde kallas för "ung". På skoj tänkte jag högt;
    "Jag ska fan se till att bli aktiv igen och skriva varje dag, det är vad jag ska se som ett nyårslöfte för i år!"
   Vart fan försvann den tanken någonstans? Jag vet inte, helt ärligt. Det försvann i alla fall och jag har ofta funderat på om det är dags för mig att ta farväl av den här blogg-världen en gång för alla. Jag försökte i ett halvår under 2006 till början av 2007 att bevara mina minnen som bestod av sportsportsport och kanske en fin bok någon gång ibland, fast på den tiden insåg jag inte förens jag märkte att det var ganska många som plötsligt besökte min lilla gröna fula blogg att man kanske inte ska skriva precis allt om sig själv på internet... Så jag försvann, utan att säga något. Februari 2009 kom jag tillbaka till den här världen, med syftet att bekräfta ifall jag behövde öva mer på CSS eller inte, men jag blev kvar efter att jag hade bekräftat det. Det är nu snart fyra år sedan den dagen, så ett "farväl" är nog inte för mycket begärt... Men på samma gång känns det som att det är för tidigt. Jag har minnen som jag vill dela med mig av, jag har tankar som jag egentligen vill ska ta form i långa texter som nog ingen annan än jag skulle förstå... Så jag står kvar här och ser på ifrån skuggorna av allt, även om min värld är ljus i förhållande till vad den var den där kvällen som jag skrev mitt första inlägg på min fd. blogg...
   Mitt "farväl" ska nog inte komma än.

känslan var det vi ville bevara.

Jag andas, jag lever, jag ser, jag finns kvar på denna Jord. December har kommit och gått fortare än vad jag hade trott, visst är den fortfarande kvar, men det är inte länge till innan även denna Decembermånad har dött ut precis som alla innan dess existens. Snön har kommit och är nu på väg att gå, till min stora sorg. Alla de där planerna om att dubbelexponera tillsammans med OM-2 dog och alla våra minnen ifrån Göteborg lika så. Alla de där planerna om att leka med snöflingor, kameror, akvarellfärg och is verkar även de ha dött ut i samma takt som snön sakta går sin väg.

   Jag har ändrat mina åsikter gällande julkalendern så här när den är slut och jag har blivit ovän med de på en av mina topp-fem-favorit affärer idag. Mina poetiska dagar för i år har nog nått sitt slut, så många dikter som December månad har fört med sig har jag nog inte skrivit på perioden 2008-2011.

 

Snart är jag nog redo att se allas vår December tvåtusentolv ta slut.


ögonblicket var det vi ville berätta.

Jag har suttit och bläddrat bland våra minnen under de senaste veckorna, för jag har tagit mig ann den där svåra och tidskrävande uppgiften att välja ut bilder som ska ha till syftet att bo en obestämd tid i galleriet på min hemsida. Eftersom jag har gjort det så har jag även insett hur dålig jag har varit de senaste månaderna. Jag har nog ett par hundra bilder som jag skulle ha visat här på bloggen, men jag har inte tagit mig tiden till att redigera dem och lägga upp det här... Vilket känns väldigt fel, med tanke på att snön nu ligger vit och glittrande över både mark och tak. Med en hemlighet i form av is under sig som vi inte får se igen förens allt börjar smälta. Och viskar om inspirationer och härliga minnen när man vandrar fram i allas vårt vinterlandskap.
 
De senaste dagarna har jag gjort en rad olika saker som är för många för att nämnas så här på rak arm. Dock tänker jag nämna det som jag känner mig väldigt glad över, detta något är att jag så gott som har köpt alla julklapparna för i år (det är bara en del som jag måste göra klart och tre personer som jag ska köpa/göra julklappar till efter det). Jag kan nog till och med erkänna att årets julkalender är ganska fin, men det är nog bara för att Greveholm var min absoluta favorit av alla (även om Greven skrämde skiten ur mig när jag var liten).
   December är poetisk och inspirerande, vilket är något jag gillar och det känns som ett fint slut på året trots mörkret som vakat på mig ifrån min ögonvrån och vissa dagar dragit mig bort ifrån ljuset för att bli en del av det.

En höst är samma sak som en årstid.

Var det inte vi som skulle minnas allt det där fina ifrån den här hösten tillsammans? Var det inte vi som skulle njuta av färgfyrverkeriet och leva som djur ute i naturen om dagarna? Var det inte vi som skulle göra allt det där som vi inte hann med förra året och i våras? Var det inte vi som skulle göra alltalltalltallt och litelitelitelite till? Jo, jag har för mig att det var vi. Något hände på vägen till det målet, vad vet nog ingen av oss. Hur mycket vi än försöker ändra på oss själva så står vi ändå bara där med en massa ord istället för ageranden. Det är som en ond cirkel som vi inte kommer ut ifrån.
 
Jag vet inte hur många gånger jag har besökt blogg.se sedan jag publicerade det senaste inlägget, många är det i alla fall. Ändå har jag inte skrivit något, bara laddat upp en massa bilder som ingen av er kommer att få se, för de hör inte längre hemma här. Jag vet inte hur gammal den där texten ovan är, för den har stått där sedan nog bara några få dagar efter att jag publicerade det där inlägget för så länge sedan. Hejsan, jag ville bara säga att jag lever och mår bra, även om dagarna är något som jag aldrig kommer att kalla för "liv".

Förflutet.

fängslad som i ett skal, lämnad kvar med endast ett val,
så många tankar borde ha funnits, men ändå är det bara dududu.
från mitt perspektiv, så finns det inget annat i mitt liv,
så få tillfällen som jag log, speciellt när jag önskade att du var härhärhär.
finns det inget annat? vart har det hamnat?
så det var jag som satt ensam kvar i mörkret, snälla kom nununu.
förhäxad är nog mitt efternamn, jag drömmer om din famn,
så som man drunknar i dina ögon när du tittar, man vill endast vara därdärdär.
förtrollad är nog vad jag borde heta, det borde du nog veta.

För allt vi en gång hade.

Jag skulle redigera bilderna ifrån den här sommaren, men så fick jag tydligen minnet tillbaka och insåg att jag fortfarande inte hade redigerat porträtten ifrån förra sommaren... Bara ett år och en månad så här i efterhand kommer bilderna. Känns lite sådär... Vart är mitt minne?

Så som vindarna vi vänder.

Kaos med tågen betyder en promenad ut till 677:an istället. På vägen dit hann jag reflektera över att löven är vackrare än vanligt och hur mycket jag trivs på hösten med alltalltallt. Efter att ha somnat på bussen så fick jag beröm angående vissa saker på lektionen. Sedan har jag även fått mitt [efterlängtade paket] idag, så jag var ned till centrum och hämtade det. Är jag ohövlig om jag säger att jag är glad just nu? Den här dagen har nämligen varit nästan olagligt bra...

For everything we forgot to watch as we passed by.

Ibland känns det som att jag glömde bort att se mig omkring under månaderna som vi alla kallar för "sommar". Det gick så fort och nu är det plötsligt höst. Löven färgar om sig och kylan kryper närmare in på oss för var dag som går. Jag har börjat krypa ned i kängor istället för converse och min hatt har bytts ut till mössa under kvällarna som är kallare än vad de borde vara. Det enda som saknas är varmare tröjor (något stickat vore nog passande) att ersätta mina skjortor med.
   Det är fint med höst och jag trivs trots att jag missade sommaren.

A "you" and a "life", creating a "someone". Awareness and belong, awaiting what's beyond.


Det behövs ett slut för en början. En början för ett slut, detta ska bli vad vi kommer att kalla för "helt nytt"

Efter många tankar och svåra beslut har jag nu valt vad som ska hända här näst. Den här bloggen ska få en andra chans att fortsätta andas. Det är så att jag känner mig ganska inspirerad till att faktiskt fortsätta blogga just nu, men jag tvivlar på att jag blir aktiv (detta eftersom jag nog kommer prioritera att försöka få jobb, eller åtminstone praktik, i första hand).
 
Som det kanske märks så har jag gjort om layouten lite grann (vi skyller på wordpress pga det). Majoriteten av alla gamla kategorier är borttagna (endast "Time to see" fick fortsätta leva). Numera kommer ni att hitta alla gamla inlägg ifrån de före detta kategorierna som hade med vardag, mina tankar, musik och de "kreativa" kategorierna i den nya kategorin kallad "Uncategorized".
   Anledningen till att jag har tagit bort de kategorierna är helt enkelt av den simpla anledningen att allt relaterat till dem inte längre kommer att finnas här i framtiden. Eller åtminstone endast finnas till en liten mängd (syftar på vardags saker och mina tankar på denna punkt). Ett av mina val som jag gjrode för att behålla den här bloggen var att låta den bli en plats för endast mina fotografier och inget annat. Ni som fortfarande vill se sådant som jag lade upp i de lite "kreativa" kategorierna får jag så lov att hänvisa till Art of dying (min nya blogg som jag skaffade inne på wordpress bara för att prova det).
 
Mina äldsta inlägg ifrån mina före detta fotografi-relaterade kategorier till min Nikon D60 har delats upp i mina nya kategorier vid namn "Minnen 2009", "Minnen 2010" och "Minnen 2011" beroende på vilket år inlägget publicerades. Inlägg ifrån 2012 som låg i de gamla fotografi-kategorierna finns att hitta i min nya kategori "Digitala exponeringar".
   Då det gäller mina före detta fotografi-relaterade kategorier som jag gav till min Canon EOS 700, Olympus OM-2 och Olympus Trip 35, så ansåg jag att det inte var värt att sätta in deras inlägg i minnes-kategorierna pga att det var så pass få inlägg sammanlagt. Därav har alla deras inlägg helt enkelt flyttat till den nya kategorin "Analoga exponeringar".
 
Anledningen till att länkarna och liknande är på engelska är helt enkelt pga att jag anpassade den biten för de som besöker min blogg som inte talar svenska (ja, det är faktiskt fler som inte kan svenska som besöker den här bloggen än vad det är folk som talar svenska).
  Att byta domännamn och att orka sitta och centrera alla bilder ifrån den tiden då inläggen bara var 600px bred står även på "att göra"-listan för den här bloggen, men om/när det sker vet jag inte. Vi får helt enkelt se om det ens blir av.

Vad varje människa borde höra!!

Ta dig tid att se denna om du inte redan har sett den, det är så värt det.



©opyright Casowa Photography 2009-2012
2009
January
February
March
April
May
June
July
August
September
October
November
December

Bildbloggar Fotobloggar bloggar Fotobloggar Fotobloggar


   


I was created to create, it’s as simple as that. I create in more ways than one and now it’s time for you to see the world through my eyes – or rather, through the lens of my camera.
Welcome to my blog that I shall fill with my memories from each day that passes by.

   


Follow on Bloglovin






         Digital exposures
     Analog exposures
     Time to see      Amanda Berglund
     Melody pearl
     Nevnarien
     Emma (Hagelstorm) Eriksson
     Inside reflection
     Lina Foto
     Linda Sundell
     Nicolinaslillaskrivbok
     Kreativlink
     Implode
     6x6 life
     Behind the water heater
     I was a whirlwind
     Devils 6th day