Jag vandrar samma väg om och om igen, vägen som aldrig tycks förändras även när den gör det. Jag har drömt samma dröm som jag flera gånger redan drömt. Jag har varit ensam i min ålder på en buss som jag fantiserade om att den skulle ta mig ingenstans.
   Över isbeklädda gator och snötäckta gräsmattor har jag vandrat och förbannat de som inte passar på och plogar bort skiten när det går. Det är i mina ögon som om de avsikligt vill att man ska bryta benen av sig. Rätta mig om jag har fel.

I mina egna fotspår går jag på nytt och försöker önska bort kylan, för jag vill ta på mig min hatt och kisa upp emot en värmande sol i höstens vackraste färger igen. Kalla det galet om det är vad man tänker nu och förstå mig inte fel, sommaren är fin den med - men hösten är då jag trivs som allra bäst med allt.

Jag drömmer mig bort i stjärnorna och mörkret där allt är som det ska. I dess böljande mörker söker jag efter ord att beskriva allt som inte går att beskrivas, detta är ett försök som dör ut i snön då det omöjligt kan ske. Det är då jag önskar att jag kunde sätta ord för allt jag känner och allt jag vill få sagt lika flytande bra som Thåström gör och så som de eftertänksamma tankarna som Mimikry blandar in i sina låttexter. Undrar om jag någonsin kommer lyckas bli så poetisk och beskrivande med ord som de är? Det vore fint, att en dag kunna få allt sagt.