Att leva i nuet och se det som en gång varit. Det som en gång fanns kommer aldrig att återfås av livet nu, det är för alltid svunnet och förlorat i minnet – i orden av tiden som ingen må vara. Allt som en gång var idag kommer aldrig att bli imorgon.

Orden som inpräntats på näthinnorna och i ett av minnets alla fack är fortfarande kvar, de kommer aldrig att glömmas och aldrig att gömmas. Även om innebörden förblivit en gåta för mina näthinnors alla sinnens vett, förblir de alltid av värde och sanning in i allra minsta etikett. De är likt den sträva, knapriga, och torra ytan hos brödet jag glömde i ugnen, deras smak är för alltid ihågkommen i stavelser och känsla för innebörden.
   Strävan efter att förstå det som vi aldrig var menade att veta kommer att framstå som vansinne i en galen individs minne. Det är likt regnets isande nålar som föll ifrån himlen likt ålar denna morgon. Man är menad till att känna dess sting och kyla, blåsten som får dess vattniga konsistens att korsas i alla håll och några där till. I näthinnas gömma skall minnen alltid finnas, med prakt och högmod för vad som varit och drömmar vi aldrig funnit.
   Multnande pappersark med ord vars mening en gång betydde allt och ryggar som klena ligger i ens hand. Det sträva materialet som skär sig emot den känsliga huden, är en känsla av hopp och av sunt förnuft. Vem försöker de lura?
   Det är i de ändlösa orden ifrån en svunnen tid, ifrån tidens ord, som fantasin hålls vid liv. Varken med eller utan, varken ensam eller enad. De finns ingenstans att finna, det finns ingenstans som de inte finns.