De tidlösa stegen ekade över stadens tomma gator. De tonlösa andetagen hördes ifrån en varelse som alla fruktade. Fönstren i byn var förbommade med brädor och stora spikar, men det hindrade inte den själslösa individ som vandrade över gatorna.
   De blodröda ögonen svepte i jakt på ett intet ont anande offer. Dess bleka hud skar sig emot alla mörka färger som täckte den kyliga natten. Snön låg tunn på marken och glimrade i månens sken.
   En svart katt flydde sin kos när varelsen kom gående förbi den. Lågmälda röster hördes inne ifrån några av husen från de livrädda invånarna i den lilla byn på Island. Vissa kikade ut igenom springorna mellan plankorna. Den kalla natten fick det att ånga ur munnen på varelsen där den gick.

Något ramlade längre bort i byn. Varelsen stannade och skärpte hörseln. Dess svarta mantel fladdrade i en förbipasserande blåst. Snabbt ökade den takten på sina steg och försvann igenom staden emot platsen som ljudet kommit ifrån. När den väl nått fram till platsen, fanns ingen där. En stor tunna låg vält på marken och krabborna som legat i den låg spridda över marken. Varelsen vände på huvudet och såg upp emot hustaken omkring sig. Den hade hört något, eller rättare sagt, den hörde något.
   En svart skugga svepte förbi i ögonvrån på den. Snabbt vände den blicken ditåt, men skuggan var som bortblåst. De blodröda ögonen såg sig ännu en gång omkring sig.

Hennes hjärta bankade hårt innanför revbenen, hennes blonda hår var blött och dröp av vatten, liksom hennes svarta kläder gjorde efter att hon fallit ned på isen som brustit under hennes vikt så hon hamnat i vattnet. Hon var kall och hade lust att huttra, men vågade inte. Han var där nere, letade efter henne eftersom hon vält tunnan för bara några minuter sedan. Det var inga tvivel om att han inte längre var den personen han hade varit för bara några månader sedan. Hon lät försiktigt sin gröna blick svepa ned emot gränden där han stod.

Varelsen skärpte hörseln åter igen. Slagen ekade in igenom hörselgångarna på varelsen. Med tysta rörelser försvann varelsen in i skuggorna längst med husen. Utan ett ljud tog han sig upp på hustaket. Skuggan av en person som satt ihopkrupen bakom skorstenen på ett av husen mötte hans blick när han väl stod uppe på det snötäckta taket. Det dröjde inte länge förens varelsen nått fram till personen.

Hon kände plötsligt hur någon tog tag i hennes kappa och drog upp henne på fötterna. Det dröjde inte många sekunder innan hon fann sig själv stirra in i de blodröda ögonen.

Varelsen släppte taget om kragen på hennes kappa och drog sig tillbaka.
   ”Du...” väste han och snavade på ena takplattan som måste ha legat löst under snötäcket. ”Du borde vara död...”
   ”Du måste anstränga dig lite till om du vill bli kvitt mig...” sade den unga flickan med ett snett leende.
   Varelsen reste sig upp och tog sig ned ifrån taket. Snart hade varelsen försvunnit in bland skuggorna längst med gatorna.

Hon såg efter honom då han försvann iväg igenom byn. Han försvann snabbt iväg över slätterna som sträckte sig emot skogarna som låg strax innan horisontens ende. Då han nått fram till skogsbrynet stannade han och vände sina blodröda ögon emot byn. Hon gick ut emot hustakets kant och såg på honom. Då han fått syn på henne vände han sig snabbt bort ifrån byn igen och försvann in i skogen samtidigt som snön började dala ned ifrån himlen.
   ”Jag väntar här på dig... Då du återvänder igen... Jag tillåter inte att du skadar de andra i byn...” sade hon och såg upp emot månen. ”Jag väntar här på dig...”