Skrik i natten, hjärtskärande och förlamande. Ensamma och förstenade. Då man ökar på stegen för att se efter vad som skett, är det en rädsla som far igenom ens inre i rasande fart. En rädsla utan början och slut, den är ändlöst längre än alla rädslor man känt under hela sitt liv. Stegen ekar emot kullerstenen som täcker de sovande gatorna i byn då man rusar fram emellan de tysta, mörka husen.
   Man fruktar det okända som man springer till mötes.
Då man rusar fram i den kyliga bris som smeker över nattens mörker, fladdrar ens kappa i vilda tag omkring ens kropp. Regnet droppar stilla ned ifrån den mörka himlen, fylld av ovädersmoln som gömmer sig bland skuggorna. Det är bara ens eget hjärta som slår våldsamt emot ens bröstkorg som dunkar i ens sinne. Adrenalin kicken ifrån rädslan får en att fortsätta springa.
   Man måste finna svaren som sökes.
Ett dovt skratt som får blodet i ådrorna att frysa till is, även fast blodkropparna omöjligt vill stanna, får en att stelna till. Det är då tanken om man är för sent framme slår en. Ett vinande ljud omkring en skär sönder brisen då det försvinner iväg emot den mörka himlen. Då det inte längre hörs, sköljer en rädsla över ens själ och man börjar undra ifall det är man själv som står på tur.
   Man ser bara en grå dimma som upplöses.
Hur man än försöker skaka av sig rädslan, så går det inte. Den är som fastklistrad på ens hud. I slutändan börjar man springa igen, förlorad i sitt eget sinne. Det är jakten på dem, som skrek, som får ens ben att fortsätta röra sig framåt. Då man rundat en husknut och finner sig själv stirra i de tomma svarta ögonen, som pryder det bleka ansiktet är man fast, förlorad. Det är på det glittrande stålet ens blick fryser fast.
   Man har sprungit döden rakt i famnen, man har sprungit liemannens lek till mötes.