Det var en mörk kväll, för flera hundra år sedan. Vakterna hade släpat honom igenom alla korridorer, förbi alla celler där det satt andra män och kvinnor fängslade, han trodde att det var det vanliga straffet för dagen som de skulle utsätta honom för. Hans ork och vilja för att oroa sig över det som komma skall hade sedan länge dött ut.
   Då de stannade i ett av alla rummen i fängelset, hade de kedjat fast hans fotleder och handleder i kedjorna på ena väggen. Han hade inte någon ork att kämpa emot längre. Vakterna samlade sig i en halvcirkel omkring honom och betraktade hans veka, skadade kropp med kyliga blickar.
   Det enda rummet de befann sig i lystes upp av var en brasa på motsatta väggen emot den han stod fastkedjad emot. De två vakterna som stod i mitten av halvcirkeln backade efter en stund undan och försvann ut i korridoren igen. Han förstod inte vad som stod på, han undrade varför de inte gjorde något så det kunde bli överstökat så han kunde få sin natts oroliga sömn.
   Efter en stund, sprakade det till bland lågorna i brasan vid motsatta väggen, den lös upp hela rummet med sådant kraftigt sken att han blev bländad. Då skenet avtagit och brasan återgått till sitt ursprungliga sken såg han bort åt dess håll. En skepnad rätade på sig precis framför brasan. Hans hjärta hoppade över några slag då han upptäckte att skepnaden som närmade sig halvcirkeln inte var en människa, och att de han alltid trott varit sinnessjuka människor inte heller var det längre. Deras skratt ekade i rummet då de stod och såg på honom. Han sänkte ned blicken och stirrade ned i stengolvet framför sig samtidigt som han försökte intala sig själv att det hela bara var en mardröm, att han inte upplevde allt som skedde omkring honom.
   Han vände blicken uppåt då han såg hur golvet lystes upp framför den nyanlände i halvcirkeln. Han stirrade på eldklotet som svävade emellan de beniga gråa händerna som stack fram ur de långa vida armarna på den svarta klädnaden. Allt han såg var eldklotet som blev allt större. Då varelsen tog ett par kliv närmare emot hans håll, så sänkte han blicken igen och försökte åter igen intala sig själv att allt var en dröm, eller att han bara hade blivit galen som de sade att han och alla andra som satt fängslade var.
   Det dröjde inte länge innan smärtan spred sig ifrån hans höger arm då värmen spred sig och brände hans skinn och kött. Värmen avtog och deras skratt ekade i rummet igen innan de släppte låss honom. Doften av bränt skinn och kött nådde hans nästan utdöda luktsinne med sådan frätande effekt att hans ögon tårades. De släpade honom tillbaka igenom korridorerna till hans cell. Då de slängde in honom föll han ihop emot det kalla stengolvet slog han i huvudet och blev liggande i smutsen.
   ”Demoner födda i eldens lågor tillåts att vandra på Jorden… Igen.” han hade aldrig hört rösten tillhörande personen som talade, då han mödosamt höjde blicken emot dörren till hans cell som de smällde igen såg han skepnaden som dykt upp framför brasan tidigare.
   Han kravlade sig inåt i cellen och sjönk tillbaka emot väggen längst in. Sakta slöt han ögonen, hans enda önskan var att få bli fri, fri ifrån detta helvete på jordens yta. Hans enda önskan var att få dö, ty han visste att det var enda sättet att undfly det ödet han givits av Satan.