(haha, failade blixtar, första gången i världshistorien som jag ens försöker mig på att rita det, och otroligt nog använde jag inte ritplattan)

Stegen vars ljud dog ut då de snuddade vid den mörka marken som sträckte sig ändlöst emot alla håll. Varken berg eller någon som helst förändrig fanns i dess närhet, bara en plan yta, likt ett bord. Med ett mörker likt mörkaste natt, varken början eller slut. Enstaka blixtar lyste visserligen upp det döda området med sitt vita sken. De sträckte sig ned emot marken, tävlade om att snudda vid dess yta med varandra, ingen visste vem som skulle vinna, ingen visste vem som skulle förlora. Deras mullranden som small till varje gång de for fram över det mörka himlavalvet var öronbedövande och växte sig allt kraftfullare för varje ögonblick som gick förbi. Stormen som rådde fick himlen att spraka av små stötar som for snabbt kors och tvärs, de flydde ifrån vad de trott varit helvetet. De rörelser som de magnifika fenomenen skapade fick mörkret att bölja och våga sig som en vattenyta i en vag bris. En elektrisk storm var dess födelse, dess liv övergick ifrån en tävling till en lek där de ringlade sig omkring varandra och lekte tafatt. Det gick inte att räkna dem då det kommit fler än bara ett fåtal, det var hundratals som lekte deras lek. Livet i mörkret var deras ljus och livs glöd, men för vartannat ögonblick som gick förbi, slocknade ett efter ett av de liven ut.
   Deras tid var förbi, deras flykt sprakade iväg igenom mörkret, samtidigt som stegen vars ljud dog ut, allt och alla flydde igenom mörkret bort till en annan plats. Bort ifrån platsen kallad samvete.