”Tystnades tårar i en tid så ljuv, om det ändå funnits ljus…” hon harklade sig efter att ha läst den sista raden av dikten ifrån den gamla diktsamlingen hon hittat i en av bibliotekets dammiga hyllor.
   Hon bläddrade igenom dess sidor på nytt. Det knakade i pärmen på den gamla boken vars omslag var grått av åldern så man inte längre kunde urskilja poetens namn. Hon lutade sig tillbaka emot fönsterkarmen där hon satt i fönstret som släppte in det varma ljuset från solen utanför och lät hennes kropp bada i det.
   ”Milu, jag går ned till centrum och handlar något som vi kan äta till middag!” ropade hennes mamma ifrån bottenvåningen.
   Hon svarade inte. Det behövdes aldrig. Hennes mamma väntade aldrig på svar innan hon försvann iväg. Mycket riktigt, hon hörde dörren stängas med ett gällt gnisslande. Hon suckade lätt och hoppade ned från fönstret. Sakta gick hon fram emot bokhyllan där hon hittat boken och satte försiktigt tillbaka den på sin plats.
   Hennes mamma hade köpt huset då hennes föräldrar skiljt sig. Än förstod hon inte vad hennes mamma såg hos det gamla rucklet. Förfallet, unket, instängt, obehagligt, var bara några av orden hon fann som beskrev huset. Trädgården var det enda hon än så länge funnit som fångat hennes intresse. Hon älskade naturen och därmed var hon mycket för att sköta om växter och hon såg många möjligheter i den stora trädgården som sträckte sig ned till sjön. En örtträdgård, platser att odla potatis, vitlök, vindruvor, dill, gräslök, och mycket annat, var det första hon ville fixa i trädgården. Hon gick sakta ut ur biblioteket.
   Golvet knakade under hennes fötter. Hennes älskade svarta converse som hon hade på sig hade blivit aningen dammiga av att vara inne i huset, lika så hennes vita leggings. Hon visste inte vart hon skulle gå. Huset var fortfarande främmande för henne. Det var en obehaglig känsla som förföljde henne då hon strosade omkring där inne.
   Sakta gick hon igenom korridoren som sträckte sig från ena gaveln av huset till den motsatta. Huset var stort, och hon förstod inte vad hennes mamma skulle ha alla rum som fanns i det till. Hon kom snart fram till rummet där hon bestämt att hennes sovrum skulle vara.
   Hennes blå ögon for över det stora rymliga rummet. Det var precis i den storleken som deras vardagsrum i lägenheten hade varit. Hon skulle få en egen stor garderob som man kunde gå in i, som hon skulle kunna ha sina kläder i, och som hon skulle kunna fortsätta fylla med sina egendesignade kläder allt eftersom hon gjorde klart dem.
   ”Det är så mycket plats att jag inte vet vad jag ska ha här inne…” sa hon till sig själv och gick bort till fönstret som vätte ut emot baksidan av huset.
   Sjön glittrade vackert bakom den lilla skogsdungen. Hon såg på vattnet som vågade sig då svanarna kom simmande över ytan med sina ungar efter sig.
   Efter en stund vände hon sig bort ifrån fönstret och öppnade dörrarna till garderoben och gick in. Hon öppnade lådorna till en byrå som stod där inne för att se ifall den tidigare ägaren av huset hade lämnat något kvar, men hon hittade inget annat än ett par gamla trasiga strumpor.
   Hon ställde sig på tå och trevade med handen över hyllorna över krokarna och stängerna där man skulle hänga kläderna. Hennes hand stötte snart på en låda. Försiktigt tog hon tag i den och fick ned lådan på golvet. Hon drog bort sin svarta tunika ifrån knäna och sjönk ned på golvet framför den. Hennes blick svepte över det vackra mönstret som någon täljt ut i träet. Det föreställde små fåglar som flög omkring i en skog med en massa blad träd och några enstaka buskar. Hon fick snart upp det tröga locket.
   Ett dammoln steg ur lådan. Hon hostade till och försökte vifta bort den instängda doften som steg upp i luften efter att dammet lagt sig. Försiktigt tog hon upp läderboken som låg på botten i lådan.
   Sakta bläddrade hon igenom sidorna i den. De var fulla av dikter, den ena efter den andra. Hon kände igen vissa av dem. Det var blandat dikter ifrån boken hon läst i biblioteket med dikter hon aldrig läst tidigare. Hon läste dem inte noggrant, hon ögnade igenom vissa av dem och hoppade över andra.
   Hon kom snart till mitten av boken och där låg ett gyllene smycke. Den liknade en svan, med smaragder röda som blod till ögon och i näbben hade den en fjäder av glas. Försiktigt tog hon upp den i dess sköra, tunna gyllene kedja. Sakta drog hon pekfingret över det kalla guldet.
   ”Vad vacker… Precis som svanarna i sjön…” sa hon och knäppte upp kedjan och satte den runt sin hals där hon redan hade ett silversmycke i form av en el-gitarr. Hon återgick till boken och ögnade igenom den sista biten av boken. Dikterna var sorgsna, men på samma gång arga och fulla med hat.
   Då hon lagt tillbaka läderboken i lådan for fönstret upp med en smäll. En kyla följde med luften som for in i rummet. Hon reste sig upp och vände blicken emot fönstret. Himlen utanför var mörk och solen hade försvunnit. Tjocka stormoln tog över himlens sista blå yta. Hon gick fram till fönstret och stängde det igen.
   Efter att ha stängt fönstret begav hon sig ut ur rummet. Hon hade blivit sugen på något varmt att dricka av vädrets plötsliga vändning. Då hon kom ut i korridoren var kylan ännu mer ihållande och den obehagliga känslan var tillbaka värre än någonsin. Hon stannade då hon såg hur någon trädde ut ur rummet intill trappan framför henne.
   ”Mamma? När kom du tillbaka? Jag hörde inte när du kom…” sa hon och började undra hur länge hon suttit i sitt rum och läst i läderboken.
   Då hon kom närmare personen upptäckte hon att det inte var hennes mamma. Skepnaden var mörk. Ett par tomma gråa ögon såg på henne. Sakta närmade den sig henne. Hon tvärstannade och försökte komma på vad hon skulle göra, hur hon skulle reagera. Hon slängde en blick på trappan bredvid sig och beslöt sig att det var bäst att ta sig ut ifall det var en tjuv.
   Så snabbt hon kunde sprang hon ned för trappan. Då hon kom ned, tvärstannade hon igen. Personen stod framför dörren i motsatta änden av rummet och blockerade hennes väg.
   ”Vad vill du?” frågade hon och backade då personen närmade sig henne. ”Vad är du?”
   Personen svarade inte, utan fortsatte att närma sig. Hon fortsatte ned för trappan till källaren.
   Det var mörkt. Hon såg inget, men hon vågade inte stanna. Hon fortsatte springa igenom korridorerna där nere. För sent märkte hon att källaren var lik en labyrint, med ödsliga korridorer som hon fort tappade bort sig i. Hon snubblade på något på marken, trevade hjälplöst med händerna i luften framför sig. Snart fick hon fatt i väggen och lyckades dra sig upp igen. Hon vände blicken och fick syn på personen igen. Det var mörkt, men personens kropp sken i mörkret, likt månljus. Snabbt vände hon  bort blicken och fortsatte framåt. Hon försökte intala sig själv att det var en dröm, en mardröm. Hon försökte nypa sig själv i överarmarna för att vakna, men hon var fortfarande kvar i mörkret.
   Rätt som det var slog hon i huvudet i något. Hon rasade ihop på marken. Försiktigt la hon handen emot huvudet och kände den varma vätskan som rann ifrån ett jack i pannan på henne. Allt snurrade omkring henne. I ögonvrån såg hon ljuset komma närmare henne.
   ”Tystnadens tårar i en tid så ljuv, om det ändå funnits ljus…” rösten kom ekande med en ihållande kyla igenom mörkret.
   Hon kände igen meningen, det var sista raden på en dikt i diktboken. Hon kände hur någon drog isär kedjan till svanens halsband.
   ”Tack, Milu… För att du befriade mig…” det var samma röst som innan som talade igen. ”Men nu när du har sett mig, kan jag inte låta dig leva…”
   Hon drog hastigt efter andan. Hon försökte resa sig upp, men hennes huvud snurrade för mycket för att hon skulle kunna ta sig upp. Så hon sjönk ihop på golvet igen och la kinden emot dess kyliga kala yta. Hon hörde hur någon gick på våningen ovanför.
   ”Milu?” hennes mammas röst var avlägsen.
   Tårarna började rinna ned för hennes kinder. Hennes mamma skulle aldrig hitta henne. Hon kände hur en kall hand lades emot hennes ansikte, hon slöt ögonen då kylan kröp igenom hennes kropp. Sakta, smärtsamt, somnade hon in, med tårar på de kalla kinderna.
   Tystnades tårar i en tid så ljuv, om det ändå funnits ljus…