Love this...

Finner det ytterst... Onormalt... Att jag blir som då jag läser när jag sitter och skriver på den biten jag håller på och skriver av På flykt... Jag är en sådan människa som nämligen är hyffsat duktig på att kunna leva mig in i det jag läser... För att inte tala om att jag är en sådan människa som sitter och skrattar åt sådant jag tycker är kul i boken jag läser, och fnittar då jag kommer fram till något i stil med "Nu gjorde h*n bort sig..." och liknande. Sedan är jag expert på att bli hyper över saker jag gillar då jag läser böcker och kan få tillfällen då jag är ungefär "Åååh, hihihihi :D", ett vackert exempel på ett sådant tillfälle är Kira och Stigfinn ifrån Den svarta kristallen, av någon anledning lyckas de två karaktärerna beröra mig så pass mycket att jag sitter och fnissar åt att jag tycker de är så söta ihop... To tha point of this all... Jag har kommit på mig själv att ha gjort majoriteten av de sakerna som jag nu nämnt då jag suttit och skrivit själv... Det har aldrig hänt förr... Vilket förundrar mig att det händer nu... Är det bra eller dåligt? Betyder det att jag har bättrat mig med det jag skriver och lyckas nå fram bättre till den som läser, eller är det bara jag själv som blir så pga. att jag ser allt hända framför mig och bara skriver ned historiens gång efter det jag ser?