Ett ögonblick av tystand, en evighet utan ljud.
   Du var aldrig tvungen att le då du stod där och såg på, men ändå gjorde du det. Ett leende som du drog på dig som en mask, för att få alla att se dig för det du borde vara. I ditt inre, i din själ, gömde du ditt sanna jag. Du vågade inte visa känslorna, du trodde det gjorde dig svag, du trodde alla skulle se dig som stark då du stod där på ett hörn och försökte att inte visa en gnutta känsla.
   Det är inte styrka att vara känslolös. Det är känslorna som skapar den starke.
   Du ville många gånger bara sjunka igenom jorden, försvinna ifrån allt. Men du stod kvar och höll masken, längtade efter att skoldagen skulle ta slut. För varje ögonblick som tickade förbi, planerade du ännu en sak du skulle göra då du traskat den långa vägen hem och väl var innanför ytterdörren. Så fort någon såg på dig, undvek du att se in i dennes ögon, rädd för att avslöja dig själv.
   Ögonen är din väg till själen, det är dem som sviker dig och blottar ditt inre.
   Du står där helt stilla och väntar, hoppas på att ingen ska komma och göra dig illa. De ser inte ditt inre. De ser bara din leende mask. De skulle aldrig komma att få veta sanningen hos dig. De var aldrig värda att se dig lida. Ett leende som döljer sanningen, är allt de är värda att se hos dig. Du känner inte dem, de känner inte dig. Rätt ska vara rätt.
   En leende mask är allt de får lära känna, men inte tårarna som rinner ned för dina kinder under den.
   När du står där tyst och lugn på ett hörn och väntar, försvinner du ofta iväg till en annan plats. Du drömmer om en plats där ditt leende är äkta, dina skratt lika så. Om du har tur, väcker dina tankar ditt äkta leende till liv, men bara ifall du är tillräckligt långt borta. Det är när du står där, långt borta i tankarna, som ett ögonblick av tystnad slår emot dig, du hör inte längre deras röster.
   Det korta ögonblicket, känns som en evighet, en evighet utan ljud.