"Jag är kort sagt otroligt kluven då det gäller detta" - som min mattelärare säger, och det är ungefär det jag skulle säga också, men byt ut "otroligt" till "jävligt" och "detta" till "det här".
Ni som varit med ett tag här på min blogg, borde vid det här laget veta vem Tjabo är (för dig som inte vet, se fotot av honom här ovan). Han betyder så jävla mycket för mig och en stor (jävligt stor) del av mitt hjärta tillhör honom, vilket inget kan förändra. Den lilla ponken är så fantastisk att ord inte existerar att beskriva det man känner för honom, eller ja, det kanske inte finns ord i samma värde av det han är.
Jag har sagt det till honom fler gånger än vad jag kan minnas, men nu idag har jag börjat tvivla på om han tror på mina ord...
Det är nämligen så här, idag fick min pappa veta av en på hans jobb att han inte hade tid att ta hand om sin skäggagams pojke, att enda gångerna han "gav skäggagamen kärlek" var då han ger den mat och vatten, vilket är en gång per dag, och inte hann med att ta ut den över huvudtaget (det är i alla fall hur jag tolkade det), och att pappa kunde få den gratis ifall han vill, på måndag. På nedre våningen har vi ingen plats för ett till terrarium, så pappa frågade mig lite fint då han satt och matade Tjabo och jag satt i soffan och tittade på. "Vill du ha en skäggagam?", och efter det drog han upp hela "historien" av han och hans jobbar kompis konversation. Kort sagt, jag började tycka väldigt synd om den lilla skäggagamen... Självklart skulle jag otroligt mycket vilja ha en egen skäggagam (eftersom jag inte får anse att Tjabo är minst lika mycket min som han är pappas). Men sedan slog det mig, ifall det kommer hem en ny skäggagam hit, så kanske Tjabo börjar tro att han inte duger och att vi inte gillar honom och allt sådant...

Jag har liksom plats här i mitt rum för ett terrarium som är i samma storlek som Tjabo's, för jag har ca. 180 cm till godo här bredvid skrivbordet som jag får plats med ett terrarium vid ifall jag flyttar på små sakerna jag har där (en liten byrå, en liten liten kista som jag har kamerasakerna i, mammas gitarr, stativet och reflexskärmen, dvs saker som är väldigt lätta att ställa på andra platser). Det är inga problem för mig med plats med andra ord.
Men åter igen då jag tänker på hur jag kan ha det här i rummet ifall jag får ha skäggagamen, börjar jag åter igen tänka på Tjabo... Jag vill verkligen inte att han ska tro att han inte duger längre, att jag inte gillar honom lika mycket eller vad fan som kan försegå sig i hans huvud ifall han ser att vi har en till skäggagam i huset... För det är inte sant. Ingen kan ta Tjabo's plats i mitt liv, ingen.
Jag tycker så synd om min pappas jobbar kompis skäggagam helt enkelt... Den kan inte vara så värst lycklig med att inte få något som är i närheten av kärlek... Det känns även som, ifall jag kanske kan få ha den i mitt rum, precis bredvid datorn, att jag då kommer se den då jag sitter här, därav se när den vill ut, vilket jag tycker borde kunna hjälpa mig med att sluta sitta vid datorn så jävla mycket som jag gör...

Jag vet inte vad jag vill... Jag vill inte såra Tjabo... Men jag vill också att skäggagamen ska vara glad och få allt den behöver för att vara lycklig... Visst... Ifall pappa inte går med på att ta med skäggagamen hem på måndag, så skulle hans jobbar kompis sälja den för 1000 kr, så det kanske kan få ett lyckligare liv utan min och min familjs hjälp...

Och lite onödigt vetande, så är jag så känslig att jag blir alldeles tårögd av det här, och en känsla jag inte kan beskriva inom mig, känner mig illamående på samma gång som något jag inte kan beskriva då jag tänker på det här...

Ursäkta så hemskt hemskt mycket för det här otroligt långa inlägget... Men jag behövde verkligen skriva av mig...