En stillhet låg som en slöja i luften, allt som fanns omkring dem var ett mörker, även fast snön låg vit och glittrande så långt ögat nådde. Kylan låg som ett hölje i natten, allt som snuddade vid den förs till is. Stjärnorna existerade inte längre.
   Det var mer än en plats i fjärran, det var ett helvete av is och snö. Framtonat i ögonblicket om liv och död, fanns bara viskningen i den vaga brisen kvar. Som i ett fängelse, utan någon stans att ta vägen, ingen stans att gömma sig, satt dem på den stora slätten i ingenstans.
   Deras kläder fladdrade vagt i brisen, trots all is som var fastfrusen över dess yta. Kylan och rädslan var det enda som existerade. Människorna… Mannen och kvinnan, dem satt ihopsjunkna i den yrande snön. Deras ögon var slutna och dem höll sig intill varandra för att finna en gnutta värme.
   Hjärtana deras var svaga och orkade knappt fortsätta, döden väntade på dem. Mannen rörde sig knappt, kvinnan hade sitt huvud lutat emot hans axel, som om hon sökte tröst. Hon fingrade försiktigt i hans bruna hår som var is beklätt och styvt. Sakta slog hon upp sina ögon, trots att det var en möda med hennes ögonlock igenfrusna. Hennes ögon, röda i nattens mörker såg ut över slätterna och sedan på mannen.
   Hennes händer sökte sig längst med hans hals innanför kragen på hans allt för tunna kappa. Sakta, mycket sakta, förde hon sitt huvud närmare hans hals. Han kved till i smärta då hon sänkte ned sina huggtänder i hans hals och tog för sig av det enda hon någonsin kunnat älska, blod. Hennes svarta hår for fram och tillbaka i brisen och snuddade då och då vid blodet som rann ned för hennes mungipor då hon girigt försökte få ut den sista droppen ur mannens kropp. Inget skulle lämnas kvar.
   Mannens livlösa kropp säckade ihop emot henne, hon reste sig upp och drog handen över hakan där resterna av hans blod var kvar. Hon drog handen igenom sitt svarta hår där blodet satt, allt som återstod av det var fruset, blandat med fruset hår och is.
   Hon såg ned på den livlösa kroppen som låg på mage i snön, det enda hon kände var en hunger som hon knappt lyckats stilla. Sakta vände hon sig bort ifrån honom och gick iväg ifrån platsen.
   Även fast hon var tvungen att spela teater var dag för att få det som hon alltid livnärt sig på, en teater hon alltid hatat att spela, så fortsatte hon med den teatern, hon ville inte dö. Hennes tid i livet var inte slut, hennes tid var inte ens på sin mitt. Tiden var ej kommen för henne att dö ut.
   Blod… Kallt, fruset blod, var allt hon ville ha.