Jag blev deprimerad då det var så vackert väder som det har varit idag... Så vackert, så kallt, så mycket snö. En helt underbar vinterdag helt enkelt, helt fantastisk.
Jag åkte skidor ute i gredelbyhagar. Ramlade bara en gång pga. min egen klumpighet. Det var kul. Första gången på ca. 2 eller 3 år som jag åkte skidor igen. Otroligt att man inte glömmer hur man gör.
Dock åkte jag inte så länge... Körde bara ett "varv". Imorgon går jag till de färdiga skidspåren istället för att göra egna, och då ska jag köra i alla fall två varv hade jag tänkt.

Jag gick ut för att fotografera också direkt efter att jag åkt skidor. Var bara in och bytte jacka, mössa, vantar, halsduk och drack lite varm choklad innan jag gick ut igen.
Men det blev en besvikelse. Visst, ljuset var underbart. Helt perfekt att fotografera i. Men motiven... De fanns inte. Jag trodde jag var bra på att finna nya motiv i gredelbyhagar. Men tydligen är jag inte det. Jag hittar tillbaka till mina gamla, men hur kul är det att fotografera kopior av sådant som man redan fotograferat tidigare?
Svar: Inte kul alls.
Jag finner ingen insperation här längre. Jag fann insperation på slottet - som ni kanske lagt märket till med tanke mina senaste bilder? - vilken har varit den enda platsen i hela Uppsala som jag funnit den insperationen på, funnit behovet och tanken "Det där ser fett nice ut, jag måste gå dit, och dit och dit". Jag har försökt finna insperation i Stockholm... Men jag finner inget där heller - dels för att jag inte hittar där. Jag finner insperation då och då på landet när jag är ute och cyklar. Men vem vill cykla ut i ingenstans nu? Inte jag i alla fall. Jag har inte dubbdäck på cyckeln...
Jag vill bort här ifrån, jag vill ut och resa. Jag vill finna nya platser med nya ting som får min insperation att väckas till liv och får mig att vilja fotografera.
Om jag inte får komma bort, får resa någon stanns, nu under lovet, kommer jag inte vara i kapabel till att fotografera igen. Vilket smärtar mig djupt. Bara tanken på att inte fotografera något mer får mig att vilja gråta. Hur kan man leva utan att fotografera?
Jag kräver inte att insperationen jag söker finns nere vid medelhavet (även fast minnena ifrån Cypern får mig att vilja åka tillbaka dit och fotografera), den kan finnas vart som helst här i Svergie. Men vart?
Jag vet inte, jag har inte varit på så många platser här i Sverige... Jag har varit här i lilla Knivsta, i Uppsala, i Stockholm, i Göteborg, och på enstaka platser jag inte minns namnet på. Men det finns ju fler ställen här i landet. Ställen som säkert är hundra gånger bättre än "stor" städerna...

Jag vill hitta de platserna... Jag vill besöka dem... Jag vill fotografera där de är, min insperation och min motivation... Jag vill inte att min kreativitet ska dö ut bara för att jag har haft lov i två dagar och har en hel vecka kvar framför mig. Då kan jag lika gärna gå i skolan och låta fritiden tas upp av läxor, sova, och hinna med allt som ska hinnas med. Dagens enda tröst var att jag fick plumsa i snö som räckte mig högre upp än knäna.