En plats som tycks vara tidlös likt en klocka som stannat, så länge sedan, på en plats som sedan länge är glömd. Skogen viskar och tisslar, men sedan förblir den tyst. Steg ekar tomt emot marken. Djuren flyr. De bryr sig inte längre om vem de springer iväg sida vid sida med. Huvudsaken för de alla är att komma undan. Tysta steg, som är lättare än luft. En kyla som får alla växter att förfrysa, förs fram av en vind som far igenom skogen. En dimma förs också fram med den kylan. De ljuva dofterna ifrån skogen dör ut omkring en skepnad svart som natten som går fram igenom skogen. En doft av död och förruttnelse tar över i dess ställe.
   Denna skepnad tillhör en varelse ingen annan lik. De beniga fingrarna söker stöd hos träden då den tar sig fram igenom skogen. Dess kropp är vek och den är utmattad. Den har inte ätit något på flera dagar. Dess tid är knapp i denna värld. De matta röda ögonen sveper över sin omgivning, i jakt på föda. Varje steg är en möda, varje andetag lika så. Dess andedräkt bildar moln framför dess mun i den kyliga luften. En liten vargunge stannar till på stigen framför den och stirrar nyfiket på varelsen som stannat intill ett träd. Deras ögon möts en kort sekund, innan hungern tar över varelsens sinne. Den kastar sig fram emot vargen som snabbt slinker iväg in bland buskarna. Den beniga veka kroppen som tillhör varelsen blir liggande på marken, orörlig. Det gråa skinnet skiftar över i svart, sakta. Varelsens liv har nått sitt slut, en tyst död.