Tidlös tystnad. Ändlöst mörker. Det är som en plats långt borta. Tom på allt. Ett ihållande mörker utan slut, det spelar ingen roll hur länge du vandrar, du kommer aldrig till dess slut. Ett mörker så kompakt, så konstant, att du inte ens ser dig själv. Du finner aldrig någon annan, du är ensam på denna plats, som en fånge, fri att gå vart du behagar, men ändå, fångad.
Du är fången som är fångad i ett mörker.

Tystnaden är fylld av en obehaglig, krypande och tom känsla. Du försöker tala, men din röst existerar inte längre. Tystnaden är allt som finns i mörkret. Inte ett ljud hörs, varken fåglarnas kvitter, eller lövens prassel då en vind smeker förbi. Du tror inte längre på att du lever, du tror att du är död. Men ändå känner du dig mer levande än vad du någonsin gjort.
Du är lika död som tystnaden.

Det är då något hörs. Långt borta i mörkret. Din nyfikenhet tar över din kropp och du trevar dig fram i mörkret åt det håll du hört något. Då du hör mumlet som sorlar igenom luften, då det slår emot dig, stannar du. Lyssnar. Frågor i hundratals, de virvlar i luften likt en vind. Ord. Det är då mörkret skingras, frågorna, de har tagit med sig ljuset. Orden virvlar omkring i luften och du kan urskilja deras siluetter. Din skugga blir synlig på marken framför dig. Frågorna, orden, de dras till den, försvinner in i din skuggas mörker, för att sedan tystna, och dö ut. Mörkret tar åter igen över. Tystnaden faller tillbaka till sin ro och stilla slumrar om.
Du står kvar, undrar vart du är, för att inte tala om det, vem du är.

En undran sprider sig omkring dig. Du förstår inte hur du kom till denna plats. Du förstår inte varför du är just här på denna plats. Det enda du förstår är att du inte längre vill vara kvar här. Hjälplöst, förtvivlat, förvirrat, springer du igenom mörkret. I jakten på din utväg. Efter vad som känns som många långa plågsamma minuter för dig, sjunker du ihop på marken.
Du är arg, för du är min fånge.

Vad som känns som minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år. Är i själva verket bara sekunder. De tickar förbi, och du sitter där. Hjälplös. Tror att åren släpar sig fram. Det känns hur du försöker intala dig själv att det är dags att vakna, att du måste vakna så du kan gå till jobbet igen. Du nyper dig själv i armarna, efter varje gång, blir du lika arg.
Tick, tock, tick, tock, tick, tock...

Du förstår inte hur jag roas av att se på. Du ser mig inte ens. Du vet inte att jag är här, eller vem jag är. Inte ens jag vet. Det har jag glömt för så länge sedan. Jag vet knappt själv vad detta är för plats, eller vad den vill intet anande människor som dig. Det enda jag vet är att detta är ditt inre. Du är vilsen, har inte hittat din väg här i livet. Utan makt att förändra ensam.
Du kan inte förändra saker ensam, men det kan jag.

Tiden går. I tystnad och mörker utan ord och mening. Det är då du vaknar till liv. Finner dig själv sitta i soffan i ditt vardagsrum. Allt kommer tillbaka till dig, du minns vem du är. Du vet vart du är. Självklart, förstår du nu att du lever. Du hummar och skrockar då du reser dig upp och försöker intala dig att detta var en dröm. Att jag är en dröm. Detta är ingen dröm. Du är din egen fånge, men så även min fånge. Du faller in i mörkret, då du längre inte tror att du kan göra något, inte komma med en förändrig.
I en tidlös tystnad… I ett ändlöst mörker…