Jag backar inte ur... Ser jag ett motiv, en vinkel, skiter jag i om det är i värsta branta nedförsbacken jag måste försöka balansera mig ned för utan att rammla, ned på marken, skiter fullständigt i om det är dyblött eller lerigt. Jag måste ha bilden. Skiter fullständigt i att fingrarna är förfrusna, att håret blåser åt fan, att jag fryser. Allt glöms bort. Det är bara motivet som fått min uppmärksamhet som finns. Böja sönder nacken, skit samma, den blir hel igen efter någon vecka och får lov att vänja sig vid mina rörelser. Den enda tanken som finns när motivet är fikserat i min blick "Är det koskit precis där jag ska vara?".

Yes, yes, ungefär så är det när jag ska fotografera t.ex. bilder som den ovan. Heheh... Den var i en backe, brant som fan, lerig som in i helvetet, koskit lite var stanns, stenar som var svin hala, och vinden som ville blåsa omkull mig. Och ja, jag vet, lite gräs, några ruttna ogräs saker. Vad fan ska du fotografera dem för? Jag har inget svar på det. Jag vet inte varför, men det mitt öga fastnar för, fastnar den för och det fastnar även på bild... Det kan vara den fulaste, mest icke-i-ögonfallande saken i världen, men jag kan förtrollas av de sakerna ändå...

Mina ögon gillar att lägga märke till saker som är så högst normala att man i vanliga fall inte bryr sig om dem...