"Det är min dag idag", det brukar jag säga, men sedan kommer jag på att det är andras dag också. Trots det fortsätter jag att tänka så. Trots att jag har hatat "min dag" sedan jag var tolv.
   Motvilligt tänker jag erkänna att jag gillade "min dag idag" mer än vad jag gillat någon av "mina dagar" från och med tvåtusenfem. Det är mycket finare när dagen inte behandlas på något speciellt sätt, att man bara tar den som den kommer och går. För vad är det för speciellt med "ens alldeles egna dag" egentligen?

Nikon D60 + 60mm