Med en tumme som jag nog har råkat bita aningen för hårt i och en underläpp som droppar blod, känns det fint att det här lovet snart är slut. Jag behöver dagarna som de ska vara igen. Jag antar att jag helt enkelt tar mig friheten till att göra allt som jag inte borde göra och skiter i det jag borde göra när jag har lov. De går aldrig som de var tänkta att ske. Egentligen så undrar jag om något är menat att gå så som det var planerat, för mig är det ett mål som är omöjligt att uppnå i alla fall.
   Jag har ett stort behov av att rita, men jag är inte i kapabel till att få ned något av allt jag ser. Dagsljuset vill mig inte väl och jag har än att återfinna inspirationen som jag förlorade under tvåtusenelva (jag trodde faktiskt att inpsirationen skulle komma tillbaka fort, med tanke på att jag log så få timmar in på året kallat tvåtusentolv).

Jag borde gå allt till mötes, istället för att bara sitta och vänta... Snarast möjligast.