för allt jag hade och det som jag fortfarande har.
Med orden har jag idag skapat, än en gång har jag börjat skriva om första delen av historien som jag arbetat med sedan år tvåtusensju. Detta är sista gången som jag tänker skriva om den helt och hållet.
Jag har sett en del av en serie som jag totalt missade att den existerade då jag såg serien första gången. Jag har även hunnit med att se en "film" som jag grät likt en nyfödd till pga. att jag vet exakt hur ont den känslan som filmen förmedlade känns.
nobody knows who I really am, maybe they just don't give a damn.
Det enda jag väntar på är att ljuset ska komma tillbaka, det är det enda jag behöver just nu.
farväl
att lämna allt bakom dig, ett steg i taget
se endast vad som är framför, lämna det som varit i skuggorna
en röst inom ens själ, rösten som gör timmar till dagar
sorlet av ett öde, de förlorade viskningarna om allt
kommer du hålla fast vid allt, eller släppa taget i natt?
bestäm dig i kväll, de väntar i en otålig längtan
har du självförtroendet inom dig? Självförtroendet att gå
inom ljuset som värmande vill väl, gömmer sig tårarna
lova allt, ge aldrig upp din inre skatt
fortsätt gå efter rösten du hör, lämna allt
lev dig fram och upp, efter dina drömmar
sträva efter deras glittrande, utan kamp kan du inget få
ta farväl, lämna det som varit i skuggorna
ta farväl.
se endast vad som är framför, lämna det som varit i skuggorna
en röst inom ens själ, rösten som gör timmar till dagar
sorlet av ett öde, de förlorade viskningarna om allt
kommer du hålla fast vid allt, eller släppa taget i natt?
bestäm dig i kväll, de väntar i en otålig längtan
har du självförtroendet inom dig? Självförtroendet att gå
inom ljuset som värmande vill väl, gömmer sig tårarna
lova allt, ge aldrig upp din inre skatt
fortsätt gå efter rösten du hör, lämna allt
lev dig fram och upp, efter dina drömmar
sträva efter deras glittrande, utan kamp kan du inget få
ta farväl, lämna det som varit i skuggorna
ta farväl.
L, N & Kira.
Folk tar mig för att vara en person som endast lyssnar på hårdrock och liknande... Jag klär mig inte efter det annat än med mina nitar som man sällan ser... Jag råkar faktiskt ha en förkärlek för inspirerande instrumental musik...
Ett minne i en exponering
NAMNLÖSA ORD - Vägen emot det förflutna
Del ett (Tidlösa ord) | Del två (Levande ting, bortglömda minnen)
En väg emot ingenstans, en väg som tycks ha tappat sitt eget minne om vad den en gång var och vart den en gång tänkt gå. Ett lager av snö, mycket tunt och ändlöst glittrande i solens kalla solstrålar, det är vad som täcker den och hindrar den ifrån att bli upptäckt.
En väg emot slutet, där tiden stannat av och minnen bevarats längst resans gång. Själar som en gång begravdes i form av aska eller ben, har radats upp på led längst med dess sken. Minnen som de långa, massiva och praktfulla varelserna har bevarat i sina skuggors djupaste vrå, i hopp om att kunna dölja vad som skedde igår. Dessa minnen återspeglas i en doft som är renare än renast och oskyldigare än den vita färgen hos snön.
En väg emot vad som varit, där inget är som det du känner till och kallar vardag. Dess sken som en gång fördärvades av varelserna kallade människor, dessa som tog över dess jag och gjorde dess själ och allt omkring denne till ett det. Förvrängd, förträngd och förfallen – det är allt dess sinne känner. En hämnd som bränner likt den isande snön, då dess sinne är i en bortdomnad dvala, en frusen dvala som inte tycks ha någon början, inte något slut.
En väg emot det förflutna, där stunder som varit åter igen försöker ta tillbaka och återforma det som en gång var deras. Det som en gång var allt, det som en gång var verkligheten – innan de kom, innan de tog, och innan de drog. En väg emot det förflutna, där allt försöker förbli som det en gång var.
En väg emot ingenstans, en väg som tycks ha tappat sitt eget minne om vad den en gång var och vart den en gång tänkt gå. Ett lager av snö, mycket tunt och ändlöst glittrande i solens kalla solstrålar, det är vad som täcker den och hindrar den ifrån att bli upptäckt.
En väg emot slutet, där tiden stannat av och minnen bevarats längst resans gång. Själar som en gång begravdes i form av aska eller ben, har radats upp på led längst med dess sken. Minnen som de långa, massiva och praktfulla varelserna har bevarat i sina skuggors djupaste vrå, i hopp om att kunna dölja vad som skedde igår. Dessa minnen återspeglas i en doft som är renare än renast och oskyldigare än den vita färgen hos snön.
En väg emot vad som varit, där inget är som det du känner till och kallar vardag. Dess sken som en gång fördärvades av varelserna kallade människor, dessa som tog över dess jag och gjorde dess själ och allt omkring denne till ett det. Förvrängd, förträngd och förfallen – det är allt dess sinne känner. En hämnd som bränner likt den isande snön, då dess sinne är i en bortdomnad dvala, en frusen dvala som inte tycks ha någon början, inte något slut.
En väg emot det förflutna, där stunder som varit åter igen försöker ta tillbaka och återforma det som en gång var deras. Det som en gång var allt, det som en gång var verkligheten – innan de kom, innan de tog, och innan de drog. En väg emot det förflutna, där allt försöker förbli som det en gång var.
Oops...
Paint tool SAI
Helt plötsligt har jag inte tröttnat på något längre, jag vill göra allt och lite mer där till. Jag mår bättre än vad jag har gjort sedan i torsdags förra veckan (har gått och varit sjuk ja) och nu när det är så gott som över känner jag mig med ens som en levande människa igen.
Jag är pepp på att göra någon av de fyra läxorna som jag fortfarande har kvar att göra, jag vill gå ut på världens längsta promenad med kamerorna (antingen här eller inne i Uppsala), jag vill sitta och läsa hundratals böcker och dikter, jag vill sitta och skriva någon av mina tiotalet många historier eller sätta mig för ett ögonblick och vara en poet, jag vill sätta mig en hel dag och bara rita för glatta livet, jag vill göra världens jävla storstädning av sovrummet för att städa bort den sjukliga känslan som ligger kvar i framför allt sängen, jag vill göra en riktigt fin portfolio inför när jag ska söka jobb, jag vill göra fina skrivhäften, jag vill baka, jag vill sy... Jag kan fortsätta rabbla tills du som orkade läsa det där är död, det är helt enkelt så mycket som jag vill göra mer än något annat just nu.
Jag vill göra allt och lite mer där till, men ändå allra mest av allt vill jag leva i stunden som jag sitter och njuter av just nu.
i ett ögonblick om dagen, i ett minne om natten. i min tystnad om stunden, i en önskan om morgondagen.
Det tog bara en sekund för mig att få svårt att välja vad fan man ska lägga pengarna på nu. Jag är i stort behov av en ny dator så snart som möjligt, men jag blev precis [kär i något] som jag gått och väntat på i flera månader nu. Att väljas och att inte bli vald, än en gång är det frågan.
Jag kan helt ärligt erkänna att det som print screenen ovan visar, faktiskt började se ut som en tidining nu idag innan jag satte mig på elvan för att bege mig till Uppsalas centrum... Dock var det egentligen mest tänkt att vara en del av mitt projekt som jag håller på med lite vid sidan om annat som jag sysslar med på praktiken just nu... Det är fan så mycket idéer jag får ibland... Jag har seriöst blivit sugen på att starta upp ett eget tryckeri om jag inte lyckas få jobb på något efter skolans sista dag... Det vore faktiskt väldigt fint, tänk att få ha ett tryckeri att kalla "mitt" och som jag får ha precis som jag själv vill ha det... Det är min nya "dream, please come true"-tanke.
Jag kan helt ärligt erkänna att det som print screenen ovan visar, faktiskt började se ut som en tidining nu idag innan jag satte mig på elvan för att bege mig till Uppsalas centrum... Dock var det egentligen mest tänkt att vara en del av mitt projekt som jag håller på med lite vid sidan om annat som jag sysslar med på praktiken just nu... Det är fan så mycket idéer jag får ibland... Jag har seriöst blivit sugen på att starta upp ett eget tryckeri om jag inte lyckas få jobb på något efter skolans sista dag... Det vore faktiskt väldigt fint, tänk att få ha ett tryckeri att kalla "mitt" och som jag får ha precis som jag själv vill ha det... Det är min nya "dream, please come true"-tanke.
Skogensande, Mokuva and Natimicia
She's fearless, an outcast, and the protector of her forest.
Mokuva is fearless, calm and controller of the weather.
Natimicia has always her senses on full alert and is always withdrawn from others.
Skogensande was named in the ancient way to reflect the personality in the name. She isn't an earth dragon, yet she's green, and attached to the forests and nature itself. When she was born she was given the gift to see the spirits of dead dragons whom had failed in battle or died by other reasons in the nearby forest. However, that's the only place where she can see, hear and talk with them; it's in the forest her own spirit belongs.
To face some spirits she had to let go of the fear she had from her childhood - when she was young she was scared of the spirits even though she doesn't want to admit that now when she's grown. She tends to stay alone in the forest days and nights, she feels more comfortable with being alone.
Skogensande watches over for the spirits in their forests, it's her duty to the ancestors.
Mokuva is fearless, calm and controller of the weather.
He was the first dragon in their family who ever mastered the ability to control the weather. He had no teacher to show him how to control his power in the best way, so all he came to learn is what he learned on his own. He is the one in the family with the most skills and knowledge when it comes to controlling the weather. Some have tried to surpass him, but none has succeeded.
He's a dragon that doesn't like to have all too many others close to him. One of the few that he holds closest is his firstborn daughter, Artea. Unlike others she knows him as the very calm and caring father that he is to her, and not only as the fearless controller of the weather who takes on thunder storms head on.
Mokuva has become the calm and fearless weather controller that the ancestors decided that he was destined to be.
Natimicia has always her senses on full alert and is always withdrawn from others.
She doesn't like to have others around her, probably because it's in her nature to be violent towards everything. However, she doesn't mind to have others of her own kind around. Due to that she was the first one of her kind in the family, she has seen much and knows a lot about the world they're living in. Because of that many see her as wise and reliably, not to mention that many of her own kind sees her as a very caring dragon.
There's only one dragon that's not of her own kind that she has come to trust more than anyone else. She sees him as her mate and loves him dearly. Though, sometimes she thinks that the only reason as to why she loves him so much is because he's a lot like her.
Natimicia is the dragon whose trust one has to win, before her true personality is revealed.
Fel plats, fel tid. Helt fel perspektiv.
Det var något som jag hörde på ett program igår då jag tog mig en välförtjänt paus ifrån mina läxor (som är det enda jag har ägnat mig åt efter skolan sedan i måndags).
Många djur lever med båda fötterna i nuet och ägnar inte sin uppmärksamhet åt vad som varit eller vad som komma skall - allt de fokuserar på är att leva i nuet och endast tänka på vad som är bäst för stunden så man mår bra. Detta är något som vi människor glömmer bort att göra, vi har ständigt ena foten antingen i det förflutna eller i framtiden och vi har aldrig båda fötterna i nuet. Ta dig tid att låta båda fötterna vara i nuet istället, om du gör det är det inte lika mycket tid som går förlorat till sådant som varit eller sådant som komma skall och du hinner med att uppleva mer.
You wanna hear about the deal I'm making?
TFW - In progress II
Rekommenderar att den ses i 720p.
It's an unstoppable fate.
Det är än många timmar kvar tills denna dag är slut. Trots det har jag redan tröttnat på den, dels eftersom lektionen jag skulle ha haft just nu var inställd. Egentligen borde jag bruka tiden bättre, men i brist på orken att göra något annat skriver jag dessa ord som varken har mening eller innebörd.
När dagen har dragit sig emot sitt slut och mörkret fallit, ska jag besöka en av mina topp fem favorit affärer här i Uppsala. Jag har förhoppningsvis bilder på ingång. Längtar - det är bara förnamnet på hur nyfiken jag är på dem.
Två veckor kvar, så det är dags att få något gjort.
Rise up for the time of your life.
Träning med akvarellpennor.
Jag har aldrig varit så begåvad vad gäller att måla med akvarellpennor (personligen är jag mer för akvarellfärger)... Så man måste väl passa på att öva då och då. Jag avskyr hur bakgrunden blev, men jag gillar att jag lyckades bättre med hans fjäll än vad jag hade hoppats på att jag skulle göra. Nästa gång ska jag nog göra en kines utan bakgrund, det blev så kladdigt med, haha.
Denna har för övrigt varit klar väldigt länge nu, så förlåt mig så hemskt mycket att jag inte lagt upp den tidigare.
we've always felt this.
"Varför är det så svårt?" - det är en bra fråga må jag säga. Och det är just vad jag undrar mer än något annat ibland.
Varför är det så svårt att lyckas rita så pass bra så man faktiskt ser vilken karaktär det är som jag har försökt att rita? - är hur min varför-fråga lyder just nu.
Det kanske går bättre om jag sätter mig och blir totalt flummig och tränar på att rita chibis istället... Jag tror faktiskt att jag kom på en sjukt kul bild för någon timma sedan, haha. Ryuuk + Break = det kan nog bli något askul av det...
På tal om Break... Jag tänker nog droga sönder att rita honom i framtiden. Har kollat runt efter bilder på honom, och det var väldigt snålt på det i illustrations väg (men i överflöd vad gäller cosplay bilder)... Så det vore väl fint om jag bidrar lite till att öka antalet bilder som finns på honom inne på dA? Trots allt... Han har gjort sig väl värd att vara på en delad förstaplats i form av en av mina favoritkaraktärer. (:
jag gräver ned mig som en skatt.
För varje ord som jag skriver ned och för varje tanke som faller mig in, så finns det inget som någon annan skulle förstå. Det finns så många ord att välja på, men inget ord är fint nog. Är det då man hittar på sitt alldeles egna ord?
In progress - tfw
Godkväll, äntligen så lever jag igen. Dock är det något som inte har märkts här (jag gissar på att åtminstone en person trott att jag har varit död sedan jag skrev här sist), jag ska skärpa mig snarast - jag lovar.
alla tankar som jag har försökt förstöra.
Med en tumme som jag nog har råkat bita aningen för hårt i och en underläpp som droppar blod, känns det fint att det här lovet snart är slut. Jag behöver dagarna som de ska vara igen. Jag antar att jag helt enkelt tar mig friheten till att göra allt som jag inte borde göra och skiter i det jag borde göra när jag har lov. De går aldrig som de var tänkta att ske. Egentligen så undrar jag om något är menat att gå så som det var planerat, för mig är det ett mål som är omöjligt att uppnå i alla fall.
Jag har ett stort behov av att rita, men jag är inte i kapabel till att få ned något av allt jag ser. Dagsljuset vill mig inte väl och jag har än att återfinna inspirationen som jag förlorade under tvåtusenelva (jag trodde faktiskt att inpsirationen skulle komma tillbaka fort, med tanke på att jag log så få timmar in på året kallat tvåtusentolv).
Jag borde gå allt till mötes, istället för att bara sitta och vänta... Snarast möjligast.
allt va enkelt på nå' sätt, va hela livet väldigt lätt.
"Det är min dag idag", det brukar jag säga, men sedan kommer jag på att det är andras dag också. Trots det fortsätter jag att tänka så. Trots att jag har hatat "min dag" sedan jag var tolv.
Motvilligt tänker jag erkänna att jag gillade "min dag idag" mer än vad jag gillat någon av "mina dagar" från och med tvåtusenfem. Det är mycket finare när dagen inte behandlas på något speciellt sätt, att man bara tar den som den kommer och går. För vad är det för speciellt med "ens alldeles egna dag" egentligen?
Motvilligt tänker jag erkänna att jag gillade "min dag idag" mer än vad jag gillat någon av "mina dagar" från och med tvåtusenfem. Det är mycket finare när dagen inte behandlas på något speciellt sätt, att man bara tar den som den kommer och går. För vad är det för speciellt med "ens alldeles egna dag" egentligen?
Nikon D60 + 60mm
jag vandrar i våra minnen och jag bygger broar som ska bära oss uppe.
Det är ett nytt år, vilket är något som (förhoppningsvis) ingen har missat (med tanke på att jag är medveten om det). Jag är tre dagar försent ute med att säga "Gott nytt år!", åtminstone så skrev jag "Happy new year everyone, and to all a good night!" inne på twitter.
Jag log faktiskt, den där natten mellan den sista dagen av tvåtusenelva och den första dagen på tvåtusentolv. Än vet jag inte varför, allt jag vet är att helt plötsligt kändes allt så jävla bra. Jag har inte gillat året kallat tvåtusenelva, det var ett hemskt år. Min inspiration till att fotografera var som bortblåst och jag hade sällan lust till att ta mig tid att fotografera...
Däremot ritade jag en massa, mer än vad jag gjort sedan jag ritade en bild varje dag för att träna skiten ur mig på att verkligen bli bättre, men det är få av de bilderna som jag faktiskt gillar... Av tjugofyra bilder som mitt galleri på dA blivit påfyllt av under förra året är det bara sju bilder som jag blev sjukt nöjd med. Sedan kan vi även lägga till ännu en bild som jag aldrig lade upp på dA som jag gillar jätte mycket också, så då helt plötsligt blev det totalt åtta bilder ifrån tvåtusenelva som jag verkligen gillar.
Just nu spinner jag stora nät av planer, likt en spindel som bygger upp sitt nästan osynliga nät i en buske för att fånga en ensam fluga till lunch. Jag drömmer om dagen då jag har hittat ett sätt som är mitt, ett sätt som jag helt enkelt får kalla för "min". Man skulle kunna uttrycka sig som att ett av mina mål med året kallat tvåtusentolv är att ha min egen stil då året rinner ut emot sitt slut för att välkomna vad det än är som kommer här näst.
Jag log faktiskt, den där natten mellan den sista dagen av tvåtusenelva och den första dagen på tvåtusentolv. Än vet jag inte varför, allt jag vet är att helt plötsligt kändes allt så jävla bra. Jag har inte gillat året kallat tvåtusenelva, det var ett hemskt år. Min inspiration till att fotografera var som bortblåst och jag hade sällan lust till att ta mig tid att fotografera...
Däremot ritade jag en massa, mer än vad jag gjort sedan jag ritade en bild varje dag för att träna skiten ur mig på att verkligen bli bättre, men det är få av de bilderna som jag faktiskt gillar... Av tjugofyra bilder som mitt galleri på dA blivit påfyllt av under förra året är det bara sju bilder som jag blev sjukt nöjd med. Sedan kan vi även lägga till ännu en bild som jag aldrig lade upp på dA som jag gillar jätte mycket också, så då helt plötsligt blev det totalt åtta bilder ifrån tvåtusenelva som jag verkligen gillar.
Just nu spinner jag stora nät av planer, likt en spindel som bygger upp sitt nästan osynliga nät i en buske för att fånga en ensam fluga till lunch. Jag drömmer om dagen då jag har hittat ett sätt som är mitt, ett sätt som jag helt enkelt får kalla för "min". Man skulle kunna uttrycka sig som att ett av mina mål med året kallat tvåtusentolv är att ha min egen stil då året rinner ut emot sitt slut för att välkomna vad det än är som kommer här näst.
Nikon D60 + 55-200mm - Tyvärr handhållet och korta slutartider trots att det hade blivit finare med långa.
Old categories
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
Uncategorized
Memories 2011
Memories 2010
Memories 2009
Blogs
Emelie Ohlsson
Tinkerbella
Runaway
Megapixlar
MD Photos
Rebecca Rehn
Weron
