Stillheten, tystnaden, mörkret, ensamheten. Varför är jag här? De bultande slagen i min bröstkorg ifrån mitt tomma hjärta ekar likt trummor inom mig. Det är tystnaden som förstår, stillheten som inte bryr sig och mörkret som är ens vän. Kylan kryper sakta upp längst mina redan skakande och frysna ben, in under jeansens tyg, inpå min bara kropp. Dess mål är mitt huvud. Dess mål är att frysa ned mig. Mina tänder skakar, händerna darrar då jag ginder dem för att hålla värmen. Vart är jag? Är detta en dröm? Det går kalla rysningar längst med min ryggrad. Jag drar min jacka tätare om mig i hopp om att få lite mer skydd.
Mörkret omkring mig är påträngande. Mörkret är helt utan ljus. Inte en enda stjärna glimmar uppe på den svarta himmlen. Månen kikar inte ned på mig för att se efter mig. Eller är det ens himmlen ovanför mitt huvud? Jag vet inte.
Den kalla snön känns som kalla nålar då jag drar mina händer längst med marken. Men jag ser inte de vita små kristallerna. Min lugg faller ned i mitt ansikte, eftersom den är för lång, då jag drar upp benen intill mig och lägger huvudet på dem.
Kylan kryper ännu längre in i min kropp, fryser ned allt i sin väg. Jag huttrar och trycker armarna emot min kropp, i ett sista hopp av värme innan min lilla låga av liv slocknar ut.
Tidlös tystnad. Tidlös stillhet. Tidlöst mörker. Tidlös tomhet.
Är detta min själ?