Foto; Jag - Plats; Mitt gammla rum - Kamera; FinePix S304 (mammas kamera) - Datum; 2007-11-14 - Modell; Lillen (som då var ca. 1 år gammal)
Jag vet att bilden inte är så vacker, men detta är den vackraste bilden på honom som jag har... Och den som får en att minnas vem han var som liten...

Ja, jag har varit hos farmor och farfar idá... Jag har fotograferat mycket, solat och badat... Käkat god mat (fotade dock inte mer än med mobilen på maten och den har jag glömt i bilen nu).
Mamma och pappa är fortfarande kvar där borta med resten av folket och har nog vid det här laget precis käkat klart kräftorna och ska börja på pajerna. Ärligt, jag bryr mig inte. Får ångest av att käka kräftor när jag ser in i deras sorgsna små ögon (ja, jag känner skuld när dom ligger där på min tallrik, jag är ju fan djurälskare.. och kräftor är ett djur). Och jag orkar för den delen inte mer efter allt bröd och lamm biffar/spett(?) som jag har käkat nu under kvällen..

Men när klockan var ca. 20:35 så började jag få tanken att jag skulle gå hem, jag skulle ändå hinna hem före alla andra trotts att det är mer än 1 mil till farmor och farfar. Jag sms:ade lite med Pernilla, men ja, inte så lång stund p.g.a .att hon var upptagen med att leta efter något inne på msn.. Och då fick jag tanken ännu mer att jag skulle gå hem, att jag lika gärna kunde leta efter rådjur på vägen hem (klockan var då närmare 20:55). Jag gick in, började packa ihop min kamera. Gick ut och gick förbi mamma och sa att jag gick hem. Då verkade det som att hon fick panik, så hon skjussade mig och min bror hem (åh, juste, på tal om min bror, han ville hällsa till er som läser min blogg att det är han som posar med havre(?) själken på ena bilden i inlägget innan detta). På väg hem, såg min bror iaf två skit fina älgar (yes, it's ture), ute på en åker, mamma stannade, jag sprang ut och sprang ca. 5 meter ut på fältet och försökte zooma in dem, det gick, men jag fick dock inga bra bilder på dem ;__; Antingen så körde kameran med blixten, då blev det bara svart, några läbbiga vita saker i nedre kanten av bilden, eller när jag körde utan blixt så blev bilderna skit suddiga trotts att jag hade VR igång och höll kameran stilla...Plus att mitt tele objektiv hade för kort räckvidd, måste köpa ett som når längre än 200 m.. Så ja, det blev inte så lyckat... Men det var kul att se älgar i det fria igen, det är inte ofta jag gör det. Btw, det var en hona och hane (haha, ja, jag använder mitt tele som en kikare rätt ofta, fukar bra som det när man kollar på långt håll ifall det finns något intressant att kolla närmare på där).

Men ja, till saken, till rubriken. Det är så, mitt akvarium är över 2 år gammalt nu (2 år , 2 månader och 4 dár gammalt för att vara exakt), och jag har faktiskt kvar fiskar som levde i mitt akvarium då det var nytt... Eller nu har jag bara en kvar av mina första fiskar, Big.. Det är så, Lillen har varit hängig i två dárs tid nu...  Jag visste att han var nära att dö, jag ville vara med honom när han tog sitt sista andetag.. Men... Eftersom vi åkte bort idá till farmor och farfar, så tvingades jag att lämna hans sida.. )': Han levde imorrse, han levde innan vi åkte (kring klockan 13:00 alltså), och nu är hans kropp borta, jag har letat överallt. Men den finns inte, han finns inte. Nu har jag sån jävla ångest att jag lämnade honom, att jag lämnade akvariumen hemma ensamma, utan uppsikt, utan kyla, utan nått. ;__; När jag kom hem för ca. 40 minuter sedan, var det nämligen 31 ½ grader i både 54 L, 16 L, och 11 L.... Det är ett mirakel att dom fortfarande lever, för de flesta av mina fiskar klarar inte så hög tempratur.. Detta har helt enkelt fått mig att inse, snart är det Big's tur att lämmna mig. Snart är det honom jag förlorar. Och det får mig att inse, att om jag lämmnar hans sida när han blir så dålig som Lillen blev nu på slutet, så ska jag inte ha några djur längre.

Förlåt mig, Lillen, jag bröt mitt löfte som jag gav till dig igår... Förlåt... )': Jag vet att du inte ser detta, men jag hoppas att du hör min gråt och förstår att jag är så jävla ledsen över att jag svek dig. Allt är mitt fel, precis som vanligt, jag måste lära mig att säga nej... Jag trodde jag kunde det, men detta bevisar att jag inte kan.
När det är min tur att dö, så hoppas jag att vad det än är som bestämmer ens öde, att vi får träffas igen, så jag kan säga förlåt, innan jag blir förvisad till helvetet eller att viljelöst vandra på jorden i eviga tid tills den inte finns mer...

Du finns för evigt i mitt hjärta, mitt minne, och i mina tankar. Förlåt!

R.I.P. Lillen *Okänd - †2009-08-08 - ca. 2 ½ år gammal.

OBS! Detta inlägget skulle ha funnits på bloggen redan igår kväll vid 22:37, men internet slutade funka för mig, så jag lyckades inte posta detta!